Visby hamn är farlig
Visby hamn är farlig - Här har fartyg blivit vrak. Skall vi gräva inåt mot Almedalen? Tidningsartikel om Visby hamn av Helge Wizén.
Människan och tekniken förändras, men aldrig havet. Kanske kan man sätta de orden i samband med Visby hamn. Vad vet jag. Besvärlig har den ju alltid varit och det tycks som inte ens den moderna ingenjörsvetenskapen lyckats lösa problemet.
Visst kan man bygga superfina kajanläggningar och dito byggnader, men den utslagsgivande jätten - havet - tycks man undervärdera i allra högsta grad. Stilla och svärmisk ligger dess yta under våra ljuvliga sommardagar, för att inte tala om kvällarna, men när höst och vinter kommer och stormarna dånar in mot kusten och det vinterkalla vattnet växer till ansenliga brott, då upprepar historien sig, teknik och vetenskap till trots.
Gamla sjöolyckor och haverier innanför pirarmarna är kända in i senare tid. Fartyg har gått förlorade under vår generation. Ja, inte ett, de är flera. Många faktorer har spelat in, det skall inte förnekas. Men är det inte så att jätten utanför vågbrytaren har undervärderats därför att den sällan har några stora, verkligt stora, raseriutbrott. Men klipper den till under den tid av året när förutsättningarna för dess muskelstyrka är störst, då kan följderna bli besvärliga för att inte säga ödesdigra.
Mot Almedalen
De tidigare båtarna med sina låga skrov och överbyggnader hade fullt upp att hålla sig vid kaj, när vind och sjö samarbetade för att visa att ett gott sjömanskap inte är tillräckligt att hålla en båt oskadad vid kaj. Nej, då fordras det samarbete mellan sjöfolk och de hamnbyggande myndigheterna. Man undrar i sammanhanget om den nu bortmuddrade bryggan mot inre hamnen kom till av en nyck eller av erfarenhet...
Nu när vi fått båtar och färjor som är av de modernaste slag, stora höga flytetyg, då kan man undra, vad blir nästa utveckling i Visby hamns historia? Är det inte bättre att gräva sig in mot skyddade platser, in mot Almedalen igen, än att envisas med att hålla till runt piren? De gamla kåkarna som står norr om Skeppsbron är sannerligen inget att spara på. De kommer att försvinna under tidens fullbordan, men hamnen, den måste vara vid liv, ett expanderande liv. Vi bor på en ö, och segla är och kommer alltid att bli en nödvändighet.
Blev det bättre?
Den här artikeln var inte avsedd att bli någon framtidsdröm hur Visby hamn skulle kunnat se ut, utan fastmer en liten tillbakablick vad som timat i de vatten där vårt nya färjeläge och hamnstation nu ligger. Visst har man byggt på parapeten, visst har man förlängt vågbrytaren, nog har man försökt ge sjöfarten det skydd den rätteligen kräver, men har man lyckats? Har det blivit bättre efter den senaste utbyggnaden?
I gamla papper samlade och väl bevarade, har jag plockat fram ett par episoder, som många skall dra sig till minnes, tänka tillbaka på, och alla har sin skådeplats mitt för hamnstationen och färjeläget. Jätten därute var lika då som nu. Vågbrytaren inte stort bättre. Följaktligen var hålet innanför pirarmarna då som nu en kokande kittel. Så kommer det förmodligen alltid att bli. Men för att lätta stämningen så kan det konstateras att man kan hamna utanför piren också.
Vrak vid piren
På morgonen, lördagen den 14 april 1911, gick galeasen ”Örnen” under befälhavare kapten E. Person ut från Visby med cement till Södertälje. Klockan var då omkring sex på morgonen. Vinden tilltog och i den hårda motvinden beslöt kapten Person att vända och gå tillbaka till Visby, något som han kanske ångrade.
Vid tretiden på eftermiddagen var han ånyo uppe under Visby. En timme senare skulle han ta det ödesdigra språnget och komma i hamn, men strandade 10 famnar från piren. Besättningen blev räddad av lotspersonalen, men skutan blev vrak. Den var oförsäkrad så förlusten blev säkert kännbar. Vraket såldes på auktion till gästgivare Carl Stenberg för 25 svenska kronor den 20 april och skulle vara borta inom två månader...
Cementen packades i tunnor på den tiden och alla som promenerat utmed strandpromenaden och gamla kallbadhuset har säkert sett de ”stentunnor” som förr användes av fiskarna till motvikter på gångspelen de hade när de varpade upp sina båtar vid kallbadhuset. De var de ”förstenade” resterna efter ”Örnens” last.
Katastrofen...
Den stora katastrofen, när det gäller fartyg i nyare tid, var nog i alla fall den som drabbade de båda tyska kolbåtarna ”Etzel” och ”Neutral” inne i hamnen den 12 januari 1918.
”Etzel” var hemmahörande i Danzig och ”Neutral” i Kiel. De låg båda vid yttre vågbrytaren och lossade kol och koks. Etzel hade haft 550 ton kol och 600 ton koks i rummen. Hon hade lossat mellan jul och nyår. När det nya året trädde in hade hon 100 ton kol och 50 ton koks kvar att lossa. Ångaren hade 16 mans besättning och skepparen hette Holtz.
”Neutral” hade kommit till Visby under nyårsdagen med 950 ton kol från Stettin. Ångaren hade 14 mans besättning och befälhavare var kapten Palmbeck. Kolet var desinerat till Hansson & Co i Visby.
Natten till den 2 januari skrotade vinden över mot NNO och tilltog. Hela nyårshelgen hade varit blåsig, nu skulle stormen ånyo ta fart. Under natten var Etzels besättning ute och förstärkte förtöjningarna i flera omgångar. Ångaren arbetade våldsamt vid kajen, hon var ju nästan slutlossad och låg högt. Neutral var lägre med sin fulla last och arbetade inte så våldsamt, men påfrestningarna var stora.
På grund i hamnen
Onsdagsmorgonen den 2 januari spred sitt bleka sken över vågbrytaren och stormen som alltjämt tilltog Att söka lossa den dagen var otänkbart. Sjön började gå över vågbrytaren.
Klockan var halv tolv den dagen när Etzels förtöjningar sprang. Man arbetade febrilt med kättingar och grästrossar för att hålla henne vid kaj, men allt var förgäves. Ångaren arbetade som en besatt i sjöhävningen och den tjutande vinden. Man hade klart i maskin, men trots detta lyckades man inte hålla fartyget.
Obönhörligt drev ångaren ner mot södra vågbrytaren och med stäven mot gattet blev hon stående på grundet, som nu är borta, utanför hamnstationen. Sjöarna hamrade på henne och på grund av att hon var tom och hade ett gott ”vindfång” snurrade hon ett halv varv och blev liggande med stäven pekande rätt in i land.
”Hela hamnen kokade som ett öppet hav, säger sagesmannen.
Så kom kollisionen
Under tiden hade extra styrkor kommit Neutral till hjälp. Man arbetade på alla de sätt att hålla henne borta från Etzels öde.
Men jätten utanför vågbrytaren och dennes bundsförvant, vinden, hade andra planer, och då är människan ibland obetydligt liten. Klockan halv två var Neutral på samma resa som Etzel hade varit två timmar tidigare. Som tryckt av en osynlig hand åkte ångaren, tungt lastad som den var, med bredsidan rakt ner mot Etzel.
Folkmassorna trängdes efter kajerna för att bevittna skådespelet. Kollisionen skulle bli ett faktum. Neutral hade hög däckslast, den åkte överbord när hon kanade iväg och med sitt midskepp dånade ångaren rakt in i Etzels akter. Den vågbrytare som Neutral nu blev för Etzel blev av allt att döma hennes räddning.
Etzel var när detta hände läck. Aktern hade märkbart sjunkit. Neutral var nu den som låg ytterst och fick ta emot de värsta törnarna. Sjöarna spolade över i ett kör. Nu sprang även hon läck och började så vackert söka sig ner med ett stadigare underlag. Sådant var läget när natten föll över Visby den 2 januari 1918.
Fartyget övergavs
Torsdagen var dagen när man kunde överblicka läget. Neutral hade hela botten uppriven och stod som gjuten på grundet. Kaptenen och sju man hade varit kvar över natten. De övriga lämnade under onsdagskvällen fartyget.
Klockan blev halv tre på torsdagseftermiddagen när kaptenen med skeppsredaren och de sju männen gick i land. ”Gick” är måhända felaktigt, för de fick använda den räddningskorg som var spänd mellan södra vågbrytaren och vraket. Stormen fortsatte med oförminskad styrka.
Kolet hade åkt i hamnen. Det var ingen uppbyggande syn att se för åskådarmassorna. Man måste veta att det var mitt under brinnande krig och bränsle, i synnerhet kol, såg man inte alla dagar.
Etzel hade sjunkit djupt med aktern och fått stark slagsida. Den 4 januari låg hon under vatten med hela akterskeppet. 15 ½ fot akterut och 8 ½ förut. Akterrummet var vattenfyllt.
Neutral hade svåra skador. Alla tre rummen stod under vatten. Livbåtarna hade slagits ur dävertarna och låg sönderslagna vid strandkanten. Pannorna hade lossnat ur bädden och förskjutits hela tio centimeter. Överbyggnaden var sönderbråkad.
Den 5 januari bröts Neutral av på mitten. Förskeppet lossnade vid maskinskottet. Så sakteliga gled det av grundet och sjönk. Akterskeppet stod kvar men hela överbyggnaden var bortslagen och hamnen översållad med trävirke.
Stormen var nu över. Etzel hade ridit ut den i skadat skick men hon hade hållit ihop. Kylan hade nu satt till och vraken förvandlades till oformliga isblock. ”De liknar raukar där de står i snöbyarna så man tror inte att vårsolen skall tina upp dem...”
Nu kom i alla fall Neptun till Visby. Man skulle börja bärga.
Eld under pannorna
Måndagen den 7 januari låg Neptun längs Etzel och pumpade allt hon förmådde. Men den 8 visade ”Sjöberg” tänderna igen. Stormen kom på nytt och snön föll tät. Nu fick Neptun krypa i lä och Etzel sjönk allt djupare.
Tisdagen blev fin. Folkvandringen till hamnen hade tagit stora dimensioner. Hela stans intresse låg vid hamnen, då som nu! Neptun jobbar ikapp med väder och vind de följande dygnen. Etzel kom än en gång in till vågbrytaren för dykundersökning. Man fick eld under pannorna. Ångaren började leva igen.
Neutral var totalt vrak. Överisade låg delar av henne kvar på grundet. Man beslöt att spränga vraket. Man utlyste det till försäljning. S. Olschanski i Oskarshamn köpte det, man träffade avtal om att nerskrotningen skulle börja den 1 mars.
Det är ynkligt!
Nu kom efterdyningarna. Etzel ville inte betala sin bärgning till Neptun med påföljd att hon blev kvar som kvarstad. Det artade sig till meningsskiljaktigheter mellan Visby stad och de tyska redarna.
Folkets röst började komma i tidningarna och en insändare i Gotlands Allehanda skriver: Det är ynkligt att moderna ångbåtar som i många år trotsat svårt väder skall behöva bli vrak inne i en hamn under lossning. Det är sannerligen på tiden att det görs något åt hamnens vågbrytare och kajer. Eller skall det skedda upprepas...
Vid 11-tiden den 2 november 1921 siktades utanför Visby tremastskonaren ”Valter” av Gravarna. För endast stagfocken länsade hon undan i den hårda nordvästen. Skutan förde lotsflagg. Lotsarna kunde dock inte gå ut det blåste för hårt.
Senare fick man veta att skutan varit segsliten allt sedan morgontimmarna och att hon var på resa mellan Ramvik i Ångermanland och Åhus med femtio standard trä. Hon var tungt lastad och hade stor däckslast.
Det var en bravad
Skepparen T. A. Johansson förstod att kunde han inte komma in i Visby skulle han otvivelaktigt hamna i Fridhemsbukten ute vid Högklint. Av två dåliga ting väljer man det minst dåliga. Han valde Visby, för att om inte annat klara last och besättning.
Att komma runt piren i storm, det vet varenda Visbybo som sett ”postbåtarna” gå i vilket väder som helst, är mer än ett äventyr. Har man sedan bara en skuta och saknar maskin, då är det i högsta grad vanskligt.
I den grova sjön kom skutan med full fart rakt ner mot vågbrytaren. På rätta stället, i just det ögonblick när folket på stranden och vinden höll andan, gjorde hon en perfekt vändning och rasade fram mot kasunerna i vågbrytarebygget. Det såg mer än farligt ut. Stora människomassor följde händelserna. Det var ju bara tre år sen sist.
Mången påstod att skutan var uppe på kasunerna, men att en sjö lättade av henne igen. Med rasande fart dånade hon in i rännan och nu åkte båda ankarna i sjön akterut. Skutan saktade farten. I land hurrade man.
Det var en bravad som man inte ser var dag.
Det krasade till
Lotsarna Dahlbäck och Pettersson tog en båt och rodde ut. Det såg farligt ut för dem. Men de kände sin plikt och som sjöfolk gör, så offrar de oftast mer för andra än för sig själva. Årorna stod som sprättbågar under deras styrka. Ut kom man också och fick ut en ända till en ankarboj som låg i närheten.
I hela femton minuter låg skutan och red i gattet innanför södra vågbrytaren. Då hände det. Kättingen till ett ankare akterut sprang, skutan snurrade runt med näsan upp i vind och så började hon dragga. Ett av de förliga ankaren gick samma väg, och så var det bara att stå på strandskoningen och se samma sak utspelas som tre år tidigare.
Det krasade till när hon högg i den steniga botten och omedelbart efteråt simmade ett par bottenplankor in mot land. ”Valter” hade gjort sin sista resa. Denna nya skuta, som var byggd så sent som 1905, blev bara sexton år gammal. En flott insegling slutade med vrak på grund av en dålig hamn.
Jo, det upprepas.
I samma veva kom en stor tysk bogserare. ”Hogenzoller”, in till Visby med ett läckande pråmsläp. Hon drog och slet i Valter, men Badhusparken i Visby vägrade blankt att lämna sitt offer. Den tionde november hade man lossat lasten från däck och man började i rummen.
Hela tiden trodde man att skutan skulle bli flott, men allt var hopplöst. Skepparen och hans tre mannar följde hela utvecklingen, men Valter var dömd att bli vrak. Med nosen uppe på strandskoningen mitt för hamnstationen kapades hon upp i allt mindre bitar...
”Detta är ju ruskigt”, står det att läsa i gamla anteckningar, ”att med bara tre års mellanrum samma sak skall upprepas. Bli vrak mitt inne i hamnen. Undrar om inte Koggarna hade det mera skyddat... ”Skall detta upprepas igen?”
Jo, nog skulle det så. 1964, så sent i Visby hamns historia, skulle ett så kraftigt och modernt fartyg som Thjelvar bli märkt, just vid denna ”omöjliga” del av hamnen, den mest utsatta. Nu frågar man sig: ”Skall detta upprepas?...
Människan och tekniken förändras, men aldrig havet. Kanske kan man sätta de orden i samband med Visby hamn. Vad vet jag. Besvärlig har den ju alltid varit och det tycks som inte ens den moderna ingenjörsvetenskapen lyckats lösa problemet.
Visst kan man bygga superfina kajanläggningar och dito byggnader, men den utslagsgivande jätten - havet - tycks man undervärdera i allra högsta grad. Stilla och svärmisk ligger dess yta under våra ljuvliga sommardagar, för att inte tala om kvällarna, men när höst och vinter kommer och stormarna dånar in mot kusten och det vinterkalla vattnet växer till ansenliga brott, då upprepar historien sig, teknik och vetenskap till trots.
Gamla sjöolyckor och haverier innanför pirarmarna är kända in i senare tid. Fartyg har gått förlorade under vår generation. Ja, inte ett, de är flera. Många faktorer har spelat in, det skall inte förnekas. Men är det inte så att jätten utanför vågbrytaren har undervärderats därför att den sällan har några stora, verkligt stora, raseriutbrott. Men klipper den till under den tid av året när förutsättningarna för dess muskelstyrka är störst, då kan följderna bli besvärliga för att inte säga ödesdigra.
Mot Almedalen
De tidigare båtarna med sina låga skrov och överbyggnader hade fullt upp att hålla sig vid kaj, när vind och sjö samarbetade för att visa att ett gott sjömanskap inte är tillräckligt att hålla en båt oskadad vid kaj. Nej, då fordras det samarbete mellan sjöfolk och de hamnbyggande myndigheterna. Man undrar i sammanhanget om den nu bortmuddrade bryggan mot inre hamnen kom till av en nyck eller av erfarenhet...
Nu när vi fått båtar och färjor som är av de modernaste slag, stora höga flytetyg, då kan man undra, vad blir nästa utveckling i Visby hamns historia? Är det inte bättre att gräva sig in mot skyddade platser, in mot Almedalen igen, än att envisas med att hålla till runt piren? De gamla kåkarna som står norr om Skeppsbron är sannerligen inget att spara på. De kommer att försvinna under tidens fullbordan, men hamnen, den måste vara vid liv, ett expanderande liv. Vi bor på en ö, och segla är och kommer alltid att bli en nödvändighet.
Blev det bättre?
Den här artikeln var inte avsedd att bli någon framtidsdröm hur Visby hamn skulle kunnat se ut, utan fastmer en liten tillbakablick vad som timat i de vatten där vårt nya färjeläge och hamnstation nu ligger. Visst har man byggt på parapeten, visst har man förlängt vågbrytaren, nog har man försökt ge sjöfarten det skydd den rätteligen kräver, men har man lyckats? Har det blivit bättre efter den senaste utbyggnaden?
I gamla papper samlade och väl bevarade, har jag plockat fram ett par episoder, som många skall dra sig till minnes, tänka tillbaka på, och alla har sin skådeplats mitt för hamnstationen och färjeläget. Jätten därute var lika då som nu. Vågbrytaren inte stort bättre. Följaktligen var hålet innanför pirarmarna då som nu en kokande kittel. Så kommer det förmodligen alltid att bli. Men för att lätta stämningen så kan det konstateras att man kan hamna utanför piren också.
Vrak vid piren
På morgonen, lördagen den 14 april 1911, gick galeasen ”Örnen” under befälhavare kapten E. Person ut från Visby med cement till Södertälje. Klockan var då omkring sex på morgonen. Vinden tilltog och i den hårda motvinden beslöt kapten Person att vända och gå tillbaka till Visby, något som han kanske ångrade.
Vid tretiden på eftermiddagen var han ånyo uppe under Visby. En timme senare skulle han ta det ödesdigra språnget och komma i hamn, men strandade 10 famnar från piren. Besättningen blev räddad av lotspersonalen, men skutan blev vrak. Den var oförsäkrad så förlusten blev säkert kännbar. Vraket såldes på auktion till gästgivare Carl Stenberg för 25 svenska kronor den 20 april och skulle vara borta inom två månader...
Cementen packades i tunnor på den tiden och alla som promenerat utmed strandpromenaden och gamla kallbadhuset har säkert sett de ”stentunnor” som förr användes av fiskarna till motvikter på gångspelen de hade när de varpade upp sina båtar vid kallbadhuset. De var de ”förstenade” resterna efter ”Örnens” last.
Katastrofen...
Den stora katastrofen, när det gäller fartyg i nyare tid, var nog i alla fall den som drabbade de båda tyska kolbåtarna ”Etzel” och ”Neutral” inne i hamnen den 12 januari 1918.
”Etzel” var hemmahörande i Danzig och ”Neutral” i Kiel. De låg båda vid yttre vågbrytaren och lossade kol och koks. Etzel hade haft 550 ton kol och 600 ton koks i rummen. Hon hade lossat mellan jul och nyår. När det nya året trädde in hade hon 100 ton kol och 50 ton koks kvar att lossa. Ångaren hade 16 mans besättning och skepparen hette Holtz.
”Neutral” hade kommit till Visby under nyårsdagen med 950 ton kol från Stettin. Ångaren hade 14 mans besättning och befälhavare var kapten Palmbeck. Kolet var desinerat till Hansson & Co i Visby.
Natten till den 2 januari skrotade vinden över mot NNO och tilltog. Hela nyårshelgen hade varit blåsig, nu skulle stormen ånyo ta fart. Under natten var Etzels besättning ute och förstärkte förtöjningarna i flera omgångar. Ångaren arbetade våldsamt vid kajen, hon var ju nästan slutlossad och låg högt. Neutral var lägre med sin fulla last och arbetade inte så våldsamt, men påfrestningarna var stora.
På grund i hamnen
Onsdagsmorgonen den 2 januari spred sitt bleka sken över vågbrytaren och stormen som alltjämt tilltog Att söka lossa den dagen var otänkbart. Sjön började gå över vågbrytaren.
Klockan var halv tolv den dagen när Etzels förtöjningar sprang. Man arbetade febrilt med kättingar och grästrossar för att hålla henne vid kaj, men allt var förgäves. Ångaren arbetade som en besatt i sjöhävningen och den tjutande vinden. Man hade klart i maskin, men trots detta lyckades man inte hålla fartyget.
Obönhörligt drev ångaren ner mot södra vågbrytaren och med stäven mot gattet blev hon stående på grundet, som nu är borta, utanför hamnstationen. Sjöarna hamrade på henne och på grund av att hon var tom och hade ett gott ”vindfång” snurrade hon ett halv varv och blev liggande med stäven pekande rätt in i land.
”Hela hamnen kokade som ett öppet hav, säger sagesmannen.
Så kom kollisionen
Under tiden hade extra styrkor kommit Neutral till hjälp. Man arbetade på alla de sätt att hålla henne borta från Etzels öde.
Men jätten utanför vågbrytaren och dennes bundsförvant, vinden, hade andra planer, och då är människan ibland obetydligt liten. Klockan halv två var Neutral på samma resa som Etzel hade varit två timmar tidigare. Som tryckt av en osynlig hand åkte ångaren, tungt lastad som den var, med bredsidan rakt ner mot Etzel.
Folkmassorna trängdes efter kajerna för att bevittna skådespelet. Kollisionen skulle bli ett faktum. Neutral hade hög däckslast, den åkte överbord när hon kanade iväg och med sitt midskepp dånade ångaren rakt in i Etzels akter. Den vågbrytare som Neutral nu blev för Etzel blev av allt att döma hennes räddning.
Etzel var när detta hände läck. Aktern hade märkbart sjunkit. Neutral var nu den som låg ytterst och fick ta emot de värsta törnarna. Sjöarna spolade över i ett kör. Nu sprang även hon läck och började så vackert söka sig ner med ett stadigare underlag. Sådant var läget när natten föll över Visby den 2 januari 1918.
Fartyget övergavs
Torsdagen var dagen när man kunde överblicka läget. Neutral hade hela botten uppriven och stod som gjuten på grundet. Kaptenen och sju man hade varit kvar över natten. De övriga lämnade under onsdagskvällen fartyget.
Klockan blev halv tre på torsdagseftermiddagen när kaptenen med skeppsredaren och de sju männen gick i land. ”Gick” är måhända felaktigt, för de fick använda den räddningskorg som var spänd mellan södra vågbrytaren och vraket. Stormen fortsatte med oförminskad styrka.
Kolet hade åkt i hamnen. Det var ingen uppbyggande syn att se för åskådarmassorna. Man måste veta att det var mitt under brinnande krig och bränsle, i synnerhet kol, såg man inte alla dagar.
Etzel hade sjunkit djupt med aktern och fått stark slagsida. Den 4 januari låg hon under vatten med hela akterskeppet. 15 ½ fot akterut och 8 ½ förut. Akterrummet var vattenfyllt.
Neutral hade svåra skador. Alla tre rummen stod under vatten. Livbåtarna hade slagits ur dävertarna och låg sönderslagna vid strandkanten. Pannorna hade lossnat ur bädden och förskjutits hela tio centimeter. Överbyggnaden var sönderbråkad.
Den 5 januari bröts Neutral av på mitten. Förskeppet lossnade vid maskinskottet. Så sakteliga gled det av grundet och sjönk. Akterskeppet stod kvar men hela överbyggnaden var bortslagen och hamnen översållad med trävirke.
Stormen var nu över. Etzel hade ridit ut den i skadat skick men hon hade hållit ihop. Kylan hade nu satt till och vraken förvandlades till oformliga isblock. ”De liknar raukar där de står i snöbyarna så man tror inte att vårsolen skall tina upp dem...”
Nu kom i alla fall Neptun till Visby. Man skulle börja bärga.
Eld under pannorna
Måndagen den 7 januari låg Neptun längs Etzel och pumpade allt hon förmådde. Men den 8 visade ”Sjöberg” tänderna igen. Stormen kom på nytt och snön föll tät. Nu fick Neptun krypa i lä och Etzel sjönk allt djupare.
Tisdagen blev fin. Folkvandringen till hamnen hade tagit stora dimensioner. Hela stans intresse låg vid hamnen, då som nu! Neptun jobbar ikapp med väder och vind de följande dygnen. Etzel kom än en gång in till vågbrytaren för dykundersökning. Man fick eld under pannorna. Ångaren började leva igen.
Neutral var totalt vrak. Överisade låg delar av henne kvar på grundet. Man beslöt att spränga vraket. Man utlyste det till försäljning. S. Olschanski i Oskarshamn köpte det, man träffade avtal om att nerskrotningen skulle börja den 1 mars.
Det är ynkligt!
Nu kom efterdyningarna. Etzel ville inte betala sin bärgning till Neptun med påföljd att hon blev kvar som kvarstad. Det artade sig till meningsskiljaktigheter mellan Visby stad och de tyska redarna.
Folkets röst började komma i tidningarna och en insändare i Gotlands Allehanda skriver: Det är ynkligt att moderna ångbåtar som i många år trotsat svårt väder skall behöva bli vrak inne i en hamn under lossning. Det är sannerligen på tiden att det görs något åt hamnens vågbrytare och kajer. Eller skall det skedda upprepas...
Vid 11-tiden den 2 november 1921 siktades utanför Visby tremastskonaren ”Valter” av Gravarna. För endast stagfocken länsade hon undan i den hårda nordvästen. Skutan förde lotsflagg. Lotsarna kunde dock inte gå ut det blåste för hårt.
Senare fick man veta att skutan varit segsliten allt sedan morgontimmarna och att hon var på resa mellan Ramvik i Ångermanland och Åhus med femtio standard trä. Hon var tungt lastad och hade stor däckslast.
Det var en bravad
Skepparen T. A. Johansson förstod att kunde han inte komma in i Visby skulle han otvivelaktigt hamna i Fridhemsbukten ute vid Högklint. Av två dåliga ting väljer man det minst dåliga. Han valde Visby, för att om inte annat klara last och besättning.
Att komma runt piren i storm, det vet varenda Visbybo som sett ”postbåtarna” gå i vilket väder som helst, är mer än ett äventyr. Har man sedan bara en skuta och saknar maskin, då är det i högsta grad vanskligt.
I den grova sjön kom skutan med full fart rakt ner mot vågbrytaren. På rätta stället, i just det ögonblick när folket på stranden och vinden höll andan, gjorde hon en perfekt vändning och rasade fram mot kasunerna i vågbrytarebygget. Det såg mer än farligt ut. Stora människomassor följde händelserna. Det var ju bara tre år sen sist.
Mången påstod att skutan var uppe på kasunerna, men att en sjö lättade av henne igen. Med rasande fart dånade hon in i rännan och nu åkte båda ankarna i sjön akterut. Skutan saktade farten. I land hurrade man.
Det var en bravad som man inte ser var dag.
Det krasade till
Lotsarna Dahlbäck och Pettersson tog en båt och rodde ut. Det såg farligt ut för dem. Men de kände sin plikt och som sjöfolk gör, så offrar de oftast mer för andra än för sig själva. Årorna stod som sprättbågar under deras styrka. Ut kom man också och fick ut en ända till en ankarboj som låg i närheten.
I hela femton minuter låg skutan och red i gattet innanför södra vågbrytaren. Då hände det. Kättingen till ett ankare akterut sprang, skutan snurrade runt med näsan upp i vind och så började hon dragga. Ett av de förliga ankaren gick samma väg, och så var det bara att stå på strandskoningen och se samma sak utspelas som tre år tidigare.
Det krasade till när hon högg i den steniga botten och omedelbart efteråt simmade ett par bottenplankor in mot land. ”Valter” hade gjort sin sista resa. Denna nya skuta, som var byggd så sent som 1905, blev bara sexton år gammal. En flott insegling slutade med vrak på grund av en dålig hamn.
Jo, det upprepas.
I samma veva kom en stor tysk bogserare. ”Hogenzoller”, in till Visby med ett läckande pråmsläp. Hon drog och slet i Valter, men Badhusparken i Visby vägrade blankt att lämna sitt offer. Den tionde november hade man lossat lasten från däck och man började i rummen.
Hela tiden trodde man att skutan skulle bli flott, men allt var hopplöst. Skepparen och hans tre mannar följde hela utvecklingen, men Valter var dömd att bli vrak. Med nosen uppe på strandskoningen mitt för hamnstationen kapades hon upp i allt mindre bitar...
”Detta är ju ruskigt”, står det att läsa i gamla anteckningar, ”att med bara tre års mellanrum samma sak skall upprepas. Bli vrak mitt inne i hamnen. Undrar om inte Koggarna hade det mera skyddat... ”Skall detta upprepas igen?”
Jo, nog skulle det så. 1964, så sent i Visby hamns historia, skulle ett så kraftigt och modernt fartyg som Thjelvar bli märkt, just vid denna ”omöjliga” del av hamnen, den mest utsatta. Nu frågar man sig: ”Skall detta upprepas?...