Vårflod och idfiske i Gothemsån
En tidningsartikel från Gotlands Allehanda nummer 98, år 1941 som är skriven av Arvid Ohlsson.
Vårfloden bryter fram över broarna - Det ”stora fiskafänget” vid Asbro.
När den gamle nyckfulle guden Pluvius under den gångna påskhelgen fann för gott att låta några efterlängtade regnskurar falla över då ännu rätt vintriga marker, hade detta som följd att en vårflod minst lika kraftig som fjolårets bröt fram genom de gotländska avloppslederna. Sålunda steg vattnet i Linamyr så kraftigt, att de framforsande vattenmassorna under några dagar icke fick plats genom brotrumman utan måste söka sig en extra avloppsled över landsvägen.
Vid Fånnbro längre ned vi ån vart ”trängseln” ännu mera besvärlig och under någon vecka har vattnet där strömmat alnsdjupt över vägbanan, under det att man vid Asbro, som ligger närmast havet, kunnat fröjda sig åt ett ståtligt och vackert vattuflöde. Ett omfattande och fullt lagenligt idfiske tog för övrigt under förra veckan sin början där, ”under värdiga och hävdvunna former” efter vad en gammal yrkesfiskare påstod, när signaturen någon dag efter starten kom att besöka platsen, ett besök, som gav upptakten till, vad härnedan följer.
”Framrusande vattenmassor vältrade sig över väl armerade brovalv”.
Det var under en av vädrets makter särdeles gynnad eftermiddag, som signaturen lockad av, visserligen svävande men dock rykten om hotande naturkatastrofer i trakten av Gothemsån, gigantiska idfiskerekord öster om Asbro, underbart skildrade naturskådespel, där framrusande vattenmassor vältrade sig över väl armerade brovalv, samt en och annan stilla viskning om ett livligt fågelliv i myren, - gav sig iväg över vårligt torra och ändock skönt dammfria landsvägar bort till den trakt, där man nu borde kunna få uppleva en illustration från den gråa forntid, då den i vetenskapliga verk ofta omnämnda Linaviken utgjorde en djupt vattenfylld och av det gotländska stenåldersfolket livligt uppskattad vik av havet.
”Den väldiga, isfria vattenspegeln, som återgivande Burgskogens mörka granmyr”.
Det var sannerligen så mycket vår i luften denna strålande eftermiddag borta vid Linamyrskanten, att det dröjde en god stund, innan vi hunnit notera allt det, som rörde sig mellan de olika stränderna, mellan den vårligt blåa himmelen och den väldiga, isfria vattenspegeln, som återgivande Burgskogens mörka granmyr och myrtallarnas platta kronor sträcker sig så långt ögat når upp under Lina– och Butersgårdarna.Utmed de så kallade Nybrokviorna hade nämligen vattnet trängt upp över fastmarksåkrarna och tangerade på sina ställen till och med själva vägkroppen. I avloppsdiket på andra sidan vägen är vattenståndet meterdjupt. Över de svarta åkerfälten och i det solglittrande, isfria vattnet svärma vipor och skrattmås i dussintal. Ett stycke ut från stranden dåsa storskrak par om par på vattnet. Knipor, vigg och stjärtänder röra sig i större och mindre flockar mellan de olika strömdragen och över all denna livfulla, vårliga trakt i svart, vitt och blått stiger och faller Storspovens glittrande toner i en aldrig sinande mångfald.
Vattenståndet i myren var sådant, att man när som helst kunde räkna med att vattnet skulle bana sig en ny fåra över landsvägen. Men detta hade redan några dagar innan vårt besök varit fallet. Myren stod bräddfull av vatten och brovalvet var helt begravt under detsamma, och tittade man efter på vägbanan syntes här och var smärre fåror, där väggruset spolats bort av högvattnet.
Vattnet var dock på väg att sjunka. Det var dock fortfarande enorma vattenmängder, som via denna vattenled sökte sig ned till havet. Det väldiga utrymmet mellan landsvägen och den på motsatta sidan starkt sluttande strandvallen är fyllt av vatten som når mer än manshöjd över den annars vanligen uttorkade myrbottnen. Alltsammans rör sig hela tiden i riktning mot brovalvet, ökar farten, tränger liksom ihop sig och bildar virvlar strax framför inloppet. Det brusar och dånar under valvet, som faktiskt skälver för dess tryck när vattnet banar sig igenom. Och på den andra sidan om bron åt havet till, har den buktande, smala årännan helt plånats ut av ett mäktigt vattuflöde på bortåt ett par hundra meters bredd, som försatt en icke ringa areal av utmed årännan befintlig åkerjord under vatten.
Vid Fånnbro, som kan skymtas härifrån, strömmar också vattnet i en bred fåra fram över landsvägen, under det att borta vid Asbro ingen översvämning förekommit eller förekommer, då åns lutning där är starkare och de trenne brovalven ge tillräckligt utrymme åt de framforsande vattenmassorna.Håvfisket vid Asbro ger rekordfångster. - Metfisket hittills mindre lönande.
Vår färd den vackra vårdagens eftermiddag inskränkte sig dock inte blott till ett besök vid Lina myr och Nybro, där för övrigt om några år - om nu det statliga sänkningsförslaget kommer till utförande - en ny turistattraktion kan komma att skapas. Den kom att utsträckas till de i vårlig vällust framvältrande ystra och fiskrika vattnen närmast Asbro.
När vi kommo ned till bron frapperades vi i första hand icke blott av det framrusande vattnets mäktiga sorl över de trots århundradens nötning alltjämt något ojämna bottenhällarna eller över solstrålarnas glitter därute i strömsvallet bakom brotrummorna. Vår uppmärksamhet fångades i nästan lika hög grad av den mäktiga cykelpark, som fanns att skåda i skogsbranterna på ömse sidor om bron och som - om tid och plats befunnits mera lämplig härför - kunnat få vem som helst att tro att någonting i stil med friluftsfest, basar eller politiskt möte var under uppsegling härnere vid den genom reslig och vacker barrskog framrinnande årännan.
Ett präktigt ”gengas-åk” stod vid tillfället parkerat mitt på den smala bron. Ingen ägare syntes till, men ur skorstenen på en gammal ”a-bod” placerad strax utmed den södra åkanten, stiger röken i tunna blå virvlar upp mellan de höga grankronorna.
Snart skulle vi dock få påtagliga bevis på, vad som var i görningen, ty plötsligt kommer en medelålders man knogande på en tung säck nästan fylld med motsträvigt sprattlande tingestar. Han går förbi oss och bort till gengasåket samt vältrar ur hela säckinnehållet i en där befintlig låda. Att det var id som sprattlade i säcken hade vi haft på känn redan då han vid passerandet undfägnade oss med en nedlåtande ”Garboblick”, på djupet återspeglande generationers lagrade misstro mot mer eller mindre nyfiket inspekterande ”utbölingar””. Efter ett par misslyckade attacker från undertecknads sida vek dock den medfödda misstron undan och svaren kommo till en början kärvt men med tydligt adresserade kommentarer.- Ni har alltså börjat med idfisket här och det tycks inte vara något ”båg” med de uppgivna resultaten?
- Naj, eid far vör nuck de, um vör bär far var i frid för all utsoknes, sum rännar här u frågar um allt mögligt, u star i vägen. Um I vill tro mi ellar intä, fick Körkbing yvar täusen stycken i neiträs. U daim ja nå välvd ör hänn i bilen, var sånn sum samme karar tat upp mä håv pa a leiti stund nå pa ettarmiddan.
Nå, detta är alltså håvfisket. Men alla de här cyklarna, som står här i skogskanten, tillhöra de folk, som är nere och metar, eller är det de lyckliga innehavarna av håvfiskerätten, som uppbådat allt socknens manfolk att komma hit för att delta i det, om vi nu skall tro uppgifterna, nästan alldeles för givande fiskafänget?
Vår sagesman upplyser, att det i år, som under alla andra idfiskesäsonger, infunnit sig en stor skara intresserade metare härnere, som särskilt fram åt eftermiddagarna nästan fylla åstränderna från Asbro och ned till havet, d v s den enda sträcka av årännan, som iden under sin vandring upp till lekplatserna i myren, eller längre upp i ån, på grund av den starka strömdraget kunnat forcera. Han låter oss vidare veta, att metfisket hittills givit ett ganska dåligt utbyte beroende på omständigheter, som kanske inte äro så lätta att lista ut. Fisket med håv, som då förekommit under knappt en veckas tid, hade dock som nämnts, givit mycket fina resultat. Och avsättningen beträffande den fångade fisken har varit mycket lätt att ordna. Ett flertal fiskhandlare hade kört ned till fångstplatsen och hämtat bytet, som betalats med 50 öre per styck till fiskaren. Fiske med de ålderdomligt konstruerade ”tainar”, ett slags ålderdomliga, hemgjorda ryssjor, som ännu stå uppradade här och var utanför åbodarna, hade då ännu inte kunnat förekomma på grund av det höga vattenståndet i ån, som skulle ha rivit bort de härför byggda mindre fördämningarna, men vid åns utlopp i havet skulle däremot nätfiske i mindre skala förekommit.
- Och hur tror Ni fsket i fortsättningen kommer att gestalt sig, när nu vattnet så småningom sjunker undan och iden mäktar ta sig igenom brotrummorna och går upp i myren?Tusentals och åter tusentals id med håv och krok förflyttades upp på landbacken.
Den gamle fiskaren framhåller som sin åsikt, att nätfisket i myren detta år nog inte kommer att få någon större omfattning, då iden väl troligen kommer att fullfölja leken på de djupare platserna i årännan, d v s om nu inte nederbördsförhållandena i fortsättningen bli sådana, att en snar uppgång till myrens lekplatser kunde fullbordas. Under fjolåret, då snösmältningen kom vid ungefär samma tidpunkt åtföljd av ett liknande, häftigt vårflöde, hade vi dock det bästa fisket härnere på denna sida av bron, då tusentals och åter tusentals id med håv och krok förflyttades upp på landbacken. Och ingenting talar just nu emot att vi även i år kan räkna med ett liknande fiskafänge i just dessa fiskevatten.
Ja, så slutade vår interlokutör, varefter han alltjämt med glimten i ögat och med spänstiga ynglingasteg avlägsnade sig i riktning mot några mannar, som fattat posto framför en återigen fylld idlåda borta vid den nu öppnade å-boddörren.
Vi hade nu alltså trots ett något dåligt före i portgången, fått en liten inblick i idfiskets mysterier därnere vid det så idylliska fiskevattnet, men följde likväl, innan vi anträdde återfärden, årännans rätt branta sydsluttning ut till havet. Överallt utmed de båda stränderna stod bambuspön, som speglande sig i vattnet, sträckte sig ett gott stycke utanför de av väldiga drivisblock kantade ”åbrinkarna”.
Fiskelyckan syntes dock beträffande detta fiske vara synnerligen medelmåttig, ty blott vid något enstaka tillfälle åker någon silverskimrande ”eid” upp ur det våta elementet för att i nästa ögonblick dråsa ned invid metarens fötter, och många av de tillstädeskomna metarna synes väl mest av denna anledning ha tappat sugen och slagit sig ned i mindre kotterier på ”strandburgen”.
Strax borta vid utloppet tycka vi oss dock på långt håll kunna skymta flarnen från ett par utsatta nätrader. Men på den andra sidan av den spetsiga sandudden, som här skiljer själva åmynningen från havet utbreda sig snart andra vyer, som helt fångar vår uppmärksamhet. Ett par strandskator lyfta från en multnad tångbädd och skrika ut sitt missnöje över vårt intrång på stranden.
Ett isfritt, blånande hav breder ut sig ända bort mot horisontlinjen. Ett par strandskator lyfta från en multnad tångbädd och skrika ut sitt missnöje över vårt intrång på stranden. Den alltid lika finurlige strandpiparen springer fram och åter över sanddynerna tätt utmed vågskvalpet, medan en maklig havstrut på spända vingar sakta styr bort över de grå bodarna, medan han låter sin mäktiga stämma blandas med havsbruset. En hälsning kunglig och fantastiskt skön. En hälsning inför vilken man känner sig ovärdig, i varje fall då man möter den under en första utflykt i ”vårens rike”…
A-d.
Det här var alltså Arvid Ohlssons beskrivning av vårflod och idfiske i Gothemsån året 1941. En riktigt målande och fin beskrivning av naturen och fisket vid ån.
Källa: Gotlands Allehanda år 1941 nummer 98.
Vårfloden bryter fram över broarna - Det ”stora fiskafänget” vid Asbro.
När den gamle nyckfulle guden Pluvius under den gångna påskhelgen fann för gott att låta några efterlängtade regnskurar falla över då ännu rätt vintriga marker, hade detta som följd att en vårflod minst lika kraftig som fjolårets bröt fram genom de gotländska avloppslederna. Sålunda steg vattnet i Linamyr så kraftigt, att de framforsande vattenmassorna under några dagar icke fick plats genom brotrumman utan måste söka sig en extra avloppsled över landsvägen.
Vid Fånnbro längre ned vi ån vart ”trängseln” ännu mera besvärlig och under någon vecka har vattnet där strömmat alnsdjupt över vägbanan, under det att man vid Asbro, som ligger närmast havet, kunnat fröjda sig åt ett ståtligt och vackert vattuflöde. Ett omfattande och fullt lagenligt idfiske tog för övrigt under förra veckan sin början där, ”under värdiga och hävdvunna former” efter vad en gammal yrkesfiskare påstod, när signaturen någon dag efter starten kom att besöka platsen, ett besök, som gav upptakten till, vad härnedan följer.
”Framrusande vattenmassor vältrade sig över väl armerade brovalv”.
Det var under en av vädrets makter särdeles gynnad eftermiddag, som signaturen lockad av, visserligen svävande men dock rykten om hotande naturkatastrofer i trakten av Gothemsån, gigantiska idfiskerekord öster om Asbro, underbart skildrade naturskådespel, där framrusande vattenmassor vältrade sig över väl armerade brovalv, samt en och annan stilla viskning om ett livligt fågelliv i myren, - gav sig iväg över vårligt torra och ändock skönt dammfria landsvägar bort till den trakt, där man nu borde kunna få uppleva en illustration från den gråa forntid, då den i vetenskapliga verk ofta omnämnda Linaviken utgjorde en djupt vattenfylld och av det gotländska stenåldersfolket livligt uppskattad vik av havet.
”Den väldiga, isfria vattenspegeln, som återgivande Burgskogens mörka granmyr”.
Det var sannerligen så mycket vår i luften denna strålande eftermiddag borta vid Linamyrskanten, att det dröjde en god stund, innan vi hunnit notera allt det, som rörde sig mellan de olika stränderna, mellan den vårligt blåa himmelen och den väldiga, isfria vattenspegeln, som återgivande Burgskogens mörka granmyr och myrtallarnas platta kronor sträcker sig så långt ögat når upp under Lina– och Butersgårdarna.Utmed de så kallade Nybrokviorna hade nämligen vattnet trängt upp över fastmarksåkrarna och tangerade på sina ställen till och med själva vägkroppen. I avloppsdiket på andra sidan vägen är vattenståndet meterdjupt. Över de svarta åkerfälten och i det solglittrande, isfria vattnet svärma vipor och skrattmås i dussintal. Ett stycke ut från stranden dåsa storskrak par om par på vattnet. Knipor, vigg och stjärtänder röra sig i större och mindre flockar mellan de olika strömdragen och över all denna livfulla, vårliga trakt i svart, vitt och blått stiger och faller Storspovens glittrande toner i en aldrig sinande mångfald.
Vattenståndet i myren var sådant, att man när som helst kunde räkna med att vattnet skulle bana sig en ny fåra över landsvägen. Men detta hade redan några dagar innan vårt besök varit fallet. Myren stod bräddfull av vatten och brovalvet var helt begravt under detsamma, och tittade man efter på vägbanan syntes här och var smärre fåror, där väggruset spolats bort av högvattnet.
Vattnet var dock på väg att sjunka. Det var dock fortfarande enorma vattenmängder, som via denna vattenled sökte sig ned till havet. Det väldiga utrymmet mellan landsvägen och den på motsatta sidan starkt sluttande strandvallen är fyllt av vatten som når mer än manshöjd över den annars vanligen uttorkade myrbottnen. Alltsammans rör sig hela tiden i riktning mot brovalvet, ökar farten, tränger liksom ihop sig och bildar virvlar strax framför inloppet. Det brusar och dånar under valvet, som faktiskt skälver för dess tryck när vattnet banar sig igenom. Och på den andra sidan om bron åt havet till, har den buktande, smala årännan helt plånats ut av ett mäktigt vattuflöde på bortåt ett par hundra meters bredd, som försatt en icke ringa areal av utmed årännan befintlig åkerjord under vatten.
Vid Fånnbro, som kan skymtas härifrån, strömmar också vattnet i en bred fåra fram över landsvägen, under det att borta vid Asbro ingen översvämning förekommit eller förekommer, då åns lutning där är starkare och de trenne brovalven ge tillräckligt utrymme åt de framforsande vattenmassorna.Håvfisket vid Asbro ger rekordfångster. - Metfisket hittills mindre lönande.
Vår färd den vackra vårdagens eftermiddag inskränkte sig dock inte blott till ett besök vid Lina myr och Nybro, där för övrigt om några år - om nu det statliga sänkningsförslaget kommer till utförande - en ny turistattraktion kan komma att skapas. Den kom att utsträckas till de i vårlig vällust framvältrande ystra och fiskrika vattnen närmast Asbro.
När vi kommo ned till bron frapperades vi i första hand icke blott av det framrusande vattnets mäktiga sorl över de trots århundradens nötning alltjämt något ojämna bottenhällarna eller över solstrålarnas glitter därute i strömsvallet bakom brotrummorna. Vår uppmärksamhet fångades i nästan lika hög grad av den mäktiga cykelpark, som fanns att skåda i skogsbranterna på ömse sidor om bron och som - om tid och plats befunnits mera lämplig härför - kunnat få vem som helst att tro att någonting i stil med friluftsfest, basar eller politiskt möte var under uppsegling härnere vid den genom reslig och vacker barrskog framrinnande årännan.
Ett präktigt ”gengas-åk” stod vid tillfället parkerat mitt på den smala bron. Ingen ägare syntes till, men ur skorstenen på en gammal ”a-bod” placerad strax utmed den södra åkanten, stiger röken i tunna blå virvlar upp mellan de höga grankronorna.
Snart skulle vi dock få påtagliga bevis på, vad som var i görningen, ty plötsligt kommer en medelålders man knogande på en tung säck nästan fylld med motsträvigt sprattlande tingestar. Han går förbi oss och bort till gengasåket samt vältrar ur hela säckinnehållet i en där befintlig låda. Att det var id som sprattlade i säcken hade vi haft på känn redan då han vid passerandet undfägnade oss med en nedlåtande ”Garboblick”, på djupet återspeglande generationers lagrade misstro mot mer eller mindre nyfiket inspekterande ”utbölingar””. Efter ett par misslyckade attacker från undertecknads sida vek dock den medfödda misstron undan och svaren kommo till en början kärvt men med tydligt adresserade kommentarer.- Ni har alltså börjat med idfisket här och det tycks inte vara något ”båg” med de uppgivna resultaten?
- Naj, eid far vör nuck de, um vör bär far var i frid för all utsoknes, sum rännar här u frågar um allt mögligt, u star i vägen. Um I vill tro mi ellar intä, fick Körkbing yvar täusen stycken i neiträs. U daim ja nå välvd ör hänn i bilen, var sånn sum samme karar tat upp mä håv pa a leiti stund nå pa ettarmiddan.
Nå, detta är alltså håvfisket. Men alla de här cyklarna, som står här i skogskanten, tillhöra de folk, som är nere och metar, eller är det de lyckliga innehavarna av håvfiskerätten, som uppbådat allt socknens manfolk att komma hit för att delta i det, om vi nu skall tro uppgifterna, nästan alldeles för givande fiskafänget?
Vår sagesman upplyser, att det i år, som under alla andra idfiskesäsonger, infunnit sig en stor skara intresserade metare härnere, som särskilt fram åt eftermiddagarna nästan fylla åstränderna från Asbro och ned till havet, d v s den enda sträcka av årännan, som iden under sin vandring upp till lekplatserna i myren, eller längre upp i ån, på grund av den starka strömdraget kunnat forcera. Han låter oss vidare veta, att metfisket hittills givit ett ganska dåligt utbyte beroende på omständigheter, som kanske inte äro så lätta att lista ut. Fisket med håv, som då förekommit under knappt en veckas tid, hade dock som nämnts, givit mycket fina resultat. Och avsättningen beträffande den fångade fisken har varit mycket lätt att ordna. Ett flertal fiskhandlare hade kört ned till fångstplatsen och hämtat bytet, som betalats med 50 öre per styck till fiskaren. Fiske med de ålderdomligt konstruerade ”tainar”, ett slags ålderdomliga, hemgjorda ryssjor, som ännu stå uppradade här och var utanför åbodarna, hade då ännu inte kunnat förekomma på grund av det höga vattenståndet i ån, som skulle ha rivit bort de härför byggda mindre fördämningarna, men vid åns utlopp i havet skulle däremot nätfiske i mindre skala förekommit.
- Och hur tror Ni fsket i fortsättningen kommer att gestalt sig, när nu vattnet så småningom sjunker undan och iden mäktar ta sig igenom brotrummorna och går upp i myren?Tusentals och åter tusentals id med håv och krok förflyttades upp på landbacken.
Den gamle fiskaren framhåller som sin åsikt, att nätfisket i myren detta år nog inte kommer att få någon större omfattning, då iden väl troligen kommer att fullfölja leken på de djupare platserna i årännan, d v s om nu inte nederbördsförhållandena i fortsättningen bli sådana, att en snar uppgång till myrens lekplatser kunde fullbordas. Under fjolåret, då snösmältningen kom vid ungefär samma tidpunkt åtföljd av ett liknande, häftigt vårflöde, hade vi dock det bästa fisket härnere på denna sida av bron, då tusentals och åter tusentals id med håv och krok förflyttades upp på landbacken. Och ingenting talar just nu emot att vi även i år kan räkna med ett liknande fiskafänge i just dessa fiskevatten.
Ja, så slutade vår interlokutör, varefter han alltjämt med glimten i ögat och med spänstiga ynglingasteg avlägsnade sig i riktning mot några mannar, som fattat posto framför en återigen fylld idlåda borta vid den nu öppnade å-boddörren.
Vi hade nu alltså trots ett något dåligt före i portgången, fått en liten inblick i idfiskets mysterier därnere vid det så idylliska fiskevattnet, men följde likväl, innan vi anträdde återfärden, årännans rätt branta sydsluttning ut till havet. Överallt utmed de båda stränderna stod bambuspön, som speglande sig i vattnet, sträckte sig ett gott stycke utanför de av väldiga drivisblock kantade ”åbrinkarna”.
Fiskelyckan syntes dock beträffande detta fiske vara synnerligen medelmåttig, ty blott vid något enstaka tillfälle åker någon silverskimrande ”eid” upp ur det våta elementet för att i nästa ögonblick dråsa ned invid metarens fötter, och många av de tillstädeskomna metarna synes väl mest av denna anledning ha tappat sugen och slagit sig ned i mindre kotterier på ”strandburgen”.
Strax borta vid utloppet tycka vi oss dock på långt håll kunna skymta flarnen från ett par utsatta nätrader. Men på den andra sidan av den spetsiga sandudden, som här skiljer själva åmynningen från havet utbreda sig snart andra vyer, som helt fångar vår uppmärksamhet. Ett par strandskator lyfta från en multnad tångbädd och skrika ut sitt missnöje över vårt intrång på stranden.
Ett isfritt, blånande hav breder ut sig ända bort mot horisontlinjen. Ett par strandskator lyfta från en multnad tångbädd och skrika ut sitt missnöje över vårt intrång på stranden. Den alltid lika finurlige strandpiparen springer fram och åter över sanddynerna tätt utmed vågskvalpet, medan en maklig havstrut på spända vingar sakta styr bort över de grå bodarna, medan han låter sin mäktiga stämma blandas med havsbruset. En hälsning kunglig och fantastiskt skön. En hälsning inför vilken man känner sig ovärdig, i varje fall då man möter den under en första utflykt i ”vårens rike”…
A-d.
Det här var alltså Arvid Ohlssons beskrivning av vårflod och idfiske i Gothemsån året 1941. En riktigt målande och fin beskrivning av naturen och fisket vid ån.
Källa: Gotlands Allehanda år 1941 nummer 98.