Vallstenarum
Få platser på Gotland torde väl för den ointresserade resenären förefalla mera torftiga och intresselösa än just Vallstenarum, och likväl torde man dock kunna räkna denna långsträckta, ödsliga hedmark till en av de mest sagoomspunna platser i Gotlands historia. Genom sin karga jordmån, sina förkrympta enbuskar och sin torra, tvinande flora verkar säkerligen det gamla gravfältet inte så tilltalande för den förbipasserande naturvännens öga, som t.ex en fager löväng. Men för arkeologen, för hembygdsforskaren är Vallstenarum med sina massor av fornlämningar ett verkligt observationsfält av stora mått.
Enligt vad fornlämningarna bekräftat, så kämpade redan under den mörkaste forntiden de första stenåldersvildarna här sin ojämna kamp emot naturens makter. Här sova våra äldsta förfäder sin sista sömn under mossbelupna stenar, - brända eller obrända allteftersom de olika tidsperiodernas religiösa föreställningar föreskrev. På denna vidsträckta hed stred även "hävdernas Tore" i spetsen för de utlottade emot det mäktiga "Valgustainsfolkets", före den stora utvandringen från Gotland för 1 500 år sedan, enligt vad gutasagan berättat. Skulle det äga sin riktighet, har man ju rätt att förmoda, att åtskilliga av de många med mindre omsorg lagda gravarna skulle härstamma just från denna strid. En gammal muntlig tradition har även berättat, att gothembornas hövding, som även deltog i striden emot Tor, skulle ha fallit på Vallstenarum och blivit gravlagd i en hög därstädes.
Att Vallstenarum med sina talrika, sagoomspunna fornlämningar även under gångna tider skulle sätta folkets fantasi i rörelse faller sig ju helt naturligt.
När under förra århundradet gravplundringen som bäst florerade här på Gotland, greps ortsbefolkningen även här av skattsökarlusten. Gruppvis drog man, utrustad med spett och spadar, ut i skogen, ut på gravfälten, eller varest man visste, att någon fornlämning var belägen, för att "gräva gods", som man kallade det. För det mesta gick man i grupper på tre eller fyra man. Att gå ensam var det nog sällan någon som vågade, ty vidskepelsen satt nog på den tiden ganska djupt rotad hos den gotländska allmogen.
I skogen och på gravfälten höll visserligen ännu trollen och älvorna till, men skattsökarlusten och vinstbegäret hade i viss mån trängt undan den gamla räddhågan. Nu skulle deras skatter i dagen. De gamla gutarna, som under årtusenden fått vila i ostörd ro i sina mossbelupna grifter, hade gått ett nytt tidsskede till mötes.
Uner ljusa vår- och sommarkvällar var förstörelsearbetet som bäst igång. Toppstenarna på de vackert pyramidformiga kullarna lyftes och vräktes ut över gravhögens sidor, tills stenkistan i dess innandöme blottats, varefter kistlocket bröts upp och graven plundrades på de föremål, som den dödes anhöriga i kärleksfull omtanke givit honom med på färden. Skelettdelarna lät man nog i allmänhet ligga kvar, men de olika fynden såldes till uppköpare i Visby.
Men det var minsann inte bara de mindre gravkullarna, som revs upp. Betraktar man de stora väldiga stenrösen på åsarna i skogarna häromkring, skall man finna stora grytformiga fördjupningar i mitten på dessa, ett tydligt tecken på att även dessa varit utsatta för marodörernas hänsynslösa vandalism.
I allmänhet blev nog bytet ganska ringa, enligt vad som berättas, men nya, fantastiska historier om "drakeldar", som en och annan gamling sett brinna här och var i skogarna, drev skattsökarna till förnyade ansträngningar. "Drakelden" hade nämligen stor betydelse för dessa gravplundrare. Många gamla tro sig ännu idag ha sett "gods brinna" och hur stor vidskepelsen var på det området förr i världen belyses kanske bäst av följande folksägen:
- En stilla, stjärnklar vårnatt i början av 1800-talet gick en bonde, som av allmogen kallades "Alvnä-Nils" över Vallstenarum med en yxa på nacken. Han hade under förnatten varit på arbete vid den så kallade Hägvaldssåg, som på den tiden var belägen vid "Sik-ån", som då förband Linamyr med den då ännu ej utdikade Källungemyr.
Han hade nu avslutat sågningen för natten därnere vid den gamla vattensågen, och var på väg hem till sin gård vid Alvena. Allt var så lugnt och stilla i den blanka, friska vårnatten, men när han kommit fram till den s.k "Trullkullbacke", fick han plötsligt se en eld, som brann över ett gravröse därinne mellan enbuskarna.
När "Alvnä-Nils" hämtat mod en stund, gick han närmare och blev då varse, hurusom i eldens mitt ett större
skrin låg och brann och hurusom "di sma undar jårdi" dansade eller höll vakt däromkring.
Men "Alvnä-Nils" var emellertid en äkta vikingason, som varken fruktade trollen eller hin. Besinningslöst sprang han fram och högg yxan i eldhärdens mitt, varvid skrinet fastnade och slängde yxan på axeln och sprang han så bort mot kyrkan förföljd av de rasande trollen, som fordrade att återfå det rövade bytet. Kommen till Vallstena kyrka måste han dock ta sin tillflykt till kyrkogården, för att undgå sina förföljare, vilka vore honom hack i häl. - Där var vigd jord och där kunde inte trollen nå honom.
Under hela den långa vårnatten måste han stanna därinne, ty trollen höll vakt, så berättas det, utanför kyrkogårdsmuren under väldigt buller och gny. Men nästa morgon när den första solstrålen belyste tornspiran på kyrkan, då drog sig trollen klagande tillbaka till gravhögarna och till jordens innandömen. "Alvnä-Nils" kunde nu obehindrat giva sig hem till sin gård, där man öppnade skrinet och se - det innehöll massor av guld och silversaker.
En annan bonde som hört denna sägen berättas, hade även han under något senare tid, på hemväg från en såg
därnere vid "Sik-ån" sett hurusom det brann över en gravhög därinne mellan enbuskarna. Som han inte hade någon yxa med sig, drog han av sig sin hemvävda vadmalströja och kastade den över eldhärden för att gripa något av de lysande skatterna, men den gången var det ingen drakeld, ty se tröjan brann upp, och vid närmare efterforskning befanns det att eldhärden härledde sig från en s k "bädeld", som varit tänd under tyningsarbete därstädes dagen förut.
Denna folksägen, som delvis påminner om en annan sägen från "Bro stainkalm", visar emellertid hur stor tilltro allmogen satte till den så kallade drakelden under detta gravplundringens tidevarv.
Vidskepelsen var stor, och rädslan för döden och de dödas ben satt nog även den, trots gravplundringen, kvar hos större delen av allmogen. Det berättas, att då den kände gotlandsforskaren doktor Gustafsson för ett fyrtiotal år sedan var sysselsatt med utgrävning av några gravhögar på Vallstenarum, han hade då fått logi i en
bondgård i närheten av arbetsplatsen. Den gamle bonden där, en son av "ärlig bondeätt", märkte därunder, att doktorn om kvällarna, när han kom hem från arbetet, hade en säck med sig, som han varje afton tog med sig upp på sitt rum.
Bonden tänkte emellertid inte så mycket på saken, men då hustrun hans, som städade för doktorn, omtalade, att doktorn hade en hel hög med benknotor under sängen uppe på sitt rum, då blev bonden rasande. Trots alla möjliga övertalningsförsök måste doktorn skaffa bort skelettdelarna, ty bonden förklarade bestämt och allvarligt, att några likben ville han inte ha i sitt hus, alldenstund de inte hade vilat i vigd jord.
Mycket skulle kunna skrivas om gravplundringen på Vallstenarum, och de sägner, som därmed är förknippade. Mycket är glömt - glömda är snart även de personer, som levde och verkade här under denna tid, glömd är Lasse Valkvist - "Rackaren", som hade sin stuga här uppe, och som på sin tid var vida beryktad för sin utomordentliga rimmarkonst, - glömda är Billman, Malmkvist och Hagbom, vilka nu alla vila på kyrkogården, i samma karga jord, som sina hedniska förfäder.
Gravplundringens tidevarv är förbi, och de utgrävningar, som här ibland måste förekomma, sköts av lärda, pietetsfulla vetenskapsmän, som ibland de förmultnande benresterna söka efter hållpunkter i vår forntids historia.
Inga drakeldar flamma nu längre över det gamla gravfältets mossbelupna grifter. Men på Hägvaldsrum, där våra förfäder i mer än hundra år övade sig i vapnens bruk för att försvara sin kära fosterö, reser en minnessten sin gråa hjässa över hedens blommande pulsatillor.
Källa: Gotlands Allehanda den 28 juni 1934.
Text: Arvid Hejde
Enligt vad fornlämningarna bekräftat, så kämpade redan under den mörkaste forntiden de första stenåldersvildarna här sin ojämna kamp emot naturens makter. Här sova våra äldsta förfäder sin sista sömn under mossbelupna stenar, - brända eller obrända allteftersom de olika tidsperiodernas religiösa föreställningar föreskrev. På denna vidsträckta hed stred även "hävdernas Tore" i spetsen för de utlottade emot det mäktiga "Valgustainsfolkets", före den stora utvandringen från Gotland för 1 500 år sedan, enligt vad gutasagan berättat. Skulle det äga sin riktighet, har man ju rätt att förmoda, att åtskilliga av de många med mindre omsorg lagda gravarna skulle härstamma just från denna strid. En gammal muntlig tradition har även berättat, att gothembornas hövding, som även deltog i striden emot Tor, skulle ha fallit på Vallstenarum och blivit gravlagd i en hög därstädes.
Att Vallstenarum med sina talrika, sagoomspunna fornlämningar även under gångna tider skulle sätta folkets fantasi i rörelse faller sig ju helt naturligt.
När under förra århundradet gravplundringen som bäst florerade här på Gotland, greps ortsbefolkningen även här av skattsökarlusten. Gruppvis drog man, utrustad med spett och spadar, ut i skogen, ut på gravfälten, eller varest man visste, att någon fornlämning var belägen, för att "gräva gods", som man kallade det. För det mesta gick man i grupper på tre eller fyra man. Att gå ensam var det nog sällan någon som vågade, ty vidskepelsen satt nog på den tiden ganska djupt rotad hos den gotländska allmogen.
I skogen och på gravfälten höll visserligen ännu trollen och älvorna till, men skattsökarlusten och vinstbegäret hade i viss mån trängt undan den gamla räddhågan. Nu skulle deras skatter i dagen. De gamla gutarna, som under årtusenden fått vila i ostörd ro i sina mossbelupna grifter, hade gått ett nytt tidsskede till mötes.
Uner ljusa vår- och sommarkvällar var förstörelsearbetet som bäst igång. Toppstenarna på de vackert pyramidformiga kullarna lyftes och vräktes ut över gravhögens sidor, tills stenkistan i dess innandöme blottats, varefter kistlocket bröts upp och graven plundrades på de föremål, som den dödes anhöriga i kärleksfull omtanke givit honom med på färden. Skelettdelarna lät man nog i allmänhet ligga kvar, men de olika fynden såldes till uppköpare i Visby.
Men det var minsann inte bara de mindre gravkullarna, som revs upp. Betraktar man de stora väldiga stenrösen på åsarna i skogarna häromkring, skall man finna stora grytformiga fördjupningar i mitten på dessa, ett tydligt tecken på att även dessa varit utsatta för marodörernas hänsynslösa vandalism.
I allmänhet blev nog bytet ganska ringa, enligt vad som berättas, men nya, fantastiska historier om "drakeldar", som en och annan gamling sett brinna här och var i skogarna, drev skattsökarna till förnyade ansträngningar. "Drakelden" hade nämligen stor betydelse för dessa gravplundrare. Många gamla tro sig ännu idag ha sett "gods brinna" och hur stor vidskepelsen var på det området förr i världen belyses kanske bäst av följande folksägen:
- En stilla, stjärnklar vårnatt i början av 1800-talet gick en bonde, som av allmogen kallades "Alvnä-Nils" över Vallstenarum med en yxa på nacken. Han hade under förnatten varit på arbete vid den så kallade Hägvaldssåg, som på den tiden var belägen vid "Sik-ån", som då förband Linamyr med den då ännu ej utdikade Källungemyr.
Han hade nu avslutat sågningen för natten därnere vid den gamla vattensågen, och var på väg hem till sin gård vid Alvena. Allt var så lugnt och stilla i den blanka, friska vårnatten, men när han kommit fram till den s.k "Trullkullbacke", fick han plötsligt se en eld, som brann över ett gravröse därinne mellan enbuskarna.
När "Alvnä-Nils" hämtat mod en stund, gick han närmare och blev då varse, hurusom i eldens mitt ett större
skrin låg och brann och hurusom "di sma undar jårdi" dansade eller höll vakt däromkring.
Men "Alvnä-Nils" var emellertid en äkta vikingason, som varken fruktade trollen eller hin. Besinningslöst sprang han fram och högg yxan i eldhärdens mitt, varvid skrinet fastnade och slängde yxan på axeln och sprang han så bort mot kyrkan förföljd av de rasande trollen, som fordrade att återfå det rövade bytet. Kommen till Vallstena kyrka måste han dock ta sin tillflykt till kyrkogården, för att undgå sina förföljare, vilka vore honom hack i häl. - Där var vigd jord och där kunde inte trollen nå honom.
Under hela den långa vårnatten måste han stanna därinne, ty trollen höll vakt, så berättas det, utanför kyrkogårdsmuren under väldigt buller och gny. Men nästa morgon när den första solstrålen belyste tornspiran på kyrkan, då drog sig trollen klagande tillbaka till gravhögarna och till jordens innandömen. "Alvnä-Nils" kunde nu obehindrat giva sig hem till sin gård, där man öppnade skrinet och se - det innehöll massor av guld och silversaker.
En annan bonde som hört denna sägen berättas, hade även han under något senare tid, på hemväg från en såg
därnere vid "Sik-ån" sett hurusom det brann över en gravhög därinne mellan enbuskarna. Som han inte hade någon yxa med sig, drog han av sig sin hemvävda vadmalströja och kastade den över eldhärden för att gripa något av de lysande skatterna, men den gången var det ingen drakeld, ty se tröjan brann upp, och vid närmare efterforskning befanns det att eldhärden härledde sig från en s k "bädeld", som varit tänd under tyningsarbete därstädes dagen förut.
Denna folksägen, som delvis påminner om en annan sägen från "Bro stainkalm", visar emellertid hur stor tilltro allmogen satte till den så kallade drakelden under detta gravplundringens tidevarv.
Vidskepelsen var stor, och rädslan för döden och de dödas ben satt nog även den, trots gravplundringen, kvar hos större delen av allmogen. Det berättas, att då den kände gotlandsforskaren doktor Gustafsson för ett fyrtiotal år sedan var sysselsatt med utgrävning av några gravhögar på Vallstenarum, han hade då fått logi i en
bondgård i närheten av arbetsplatsen. Den gamle bonden där, en son av "ärlig bondeätt", märkte därunder, att doktorn om kvällarna, när han kom hem från arbetet, hade en säck med sig, som han varje afton tog med sig upp på sitt rum.
Bonden tänkte emellertid inte så mycket på saken, men då hustrun hans, som städade för doktorn, omtalade, att doktorn hade en hel hög med benknotor under sängen uppe på sitt rum, då blev bonden rasande. Trots alla möjliga övertalningsförsök måste doktorn skaffa bort skelettdelarna, ty bonden förklarade bestämt och allvarligt, att några likben ville han inte ha i sitt hus, alldenstund de inte hade vilat i vigd jord.
Mycket skulle kunna skrivas om gravplundringen på Vallstenarum, och de sägner, som därmed är förknippade. Mycket är glömt - glömda är snart även de personer, som levde och verkade här under denna tid, glömd är Lasse Valkvist - "Rackaren", som hade sin stuga här uppe, och som på sin tid var vida beryktad för sin utomordentliga rimmarkonst, - glömda är Billman, Malmkvist och Hagbom, vilka nu alla vila på kyrkogården, i samma karga jord, som sina hedniska förfäder.
Gravplundringens tidevarv är förbi, och de utgrävningar, som här ibland måste förekomma, sköts av lärda, pietetsfulla vetenskapsmän, som ibland de förmultnande benresterna söka efter hållpunkter i vår forntids historia.
Inga drakeldar flamma nu längre över det gamla gravfältets mossbelupna grifter. Men på Hägvaldsrum, där våra förfäder i mer än hundra år övade sig i vapnens bruk för att försvara sin kära fosterö, reser en minnessten sin gråa hjässa över hedens blommande pulsatillor.
Källa: Gotlands Allehanda den 28 juni 1934.
Text: Arvid Hejde