Skogsbränder på Gotland
Länsjägmästare Ragnar Melin har i sin skrift "Spridda blad ur de gotländska skogarnas historia" beskrivit tre stora bränder under 1600-talet. Melin grundar sina slutsatser om bränderna på studier av skattläggningsmaterial inklusive kartor, som utarbetats under åren 1696-1703. Då hade länets 1 289 gårdar uppmätts och kartlagts.
Skatteläggningshandlingarna med tillhörande beskrivningar visar att en omfattande brand drabbade skogarna i Fleringe och Bunge socknar omkring 1660. Även Lärbro och Rute socknar var delvis berörda. Totalt drabbades ca 7 000 ha skog av branden, som på de grunda och karga markerna fick en delvis förödande effekt. Melin fann att de trädlösa litorinastrandvallarna väster om Fleringe kyrka tidigare varit skogsbärande. Det framgick dels av skatteläggningshandlingarna för gårdarna i Fleringe dels av de uppgrävningar av stubbar, som Melin gjorde 1950 ur en av vallarna. Dessa var då helt utan marktäcke. Elden hade förstört det och sedan dess har marken varit i det närmaste helt vegetationsfri.
Markerna på norra Gotland är idag ofta grunda och karga och med tunt markskikt, särskilt där elden gått fram. I skatteläggningsakterna talas dock om balkskog och om stor och grov skog på sina ställen. Man har anledning förmoda att branden utarmat marken och gjort den ännu mer svårföryngrad. Det framgår av beskrivningarna i akterna, att grunda marker under lång tid varit skoglösa och att "ännu intet grönt träd varit att finna" och det 30 år efter branden. Även senare bränder visar att svår markförstöring och stora återväxtsvårigheter uppstår.
Nästa stora 1600-talsbrand var Gothem-Norrlandabranden, som daterats till 1666. Nu drabbades ca 2 500 ha skog. Markförhållandena var bättre än i Fleringe-Bunge. Av beskrivningarna framgår, att när kartorna upprättades, 35 år efter branden, hade på vissa områden "smått björk och tall" uppkommit medan om de flesta skiftena i Gothems sägs att "ännu
inget igenvuxit".
Den tredje stora 1600-talsbranden inträffade 1655 inom ett ca 5 500 ha stort skogsområde i Buttle, Alskog, Ardre, Kräklingbo och Ala socknar. Beskrivningarna till kartorna visar att det även inom detta brandområde tog lång tid innan nu skog infann sig. Efter 30-40 år var det fortfarande på sina håll så att återväxten var klen eller som det står i beskrivningarna "nu endast med unggröna beväxt" eller "avbränt för 45 år sedan, börjar växa igen med
ung tall".
På 1900-talets början förekom på Gotland, som på så många andra håll, bränder förorsakade av gnistor från ångloken eller tågbromsarna. En sådan brand var den som härjade i Etelhem 1901, då 100 ha mest ung och på sina ställen gles skog förstördes. På ett flygfoto från 1933/34 ser området fortfarande kalt ut. År 1951 gör Melin en studie över återväxten på brandfältet. Han konstaterar att ingen nämndvärd återväxt infunnit sig under de 20 första åren. Efter 25 år hade en gles, ojämn tallföryngring kommit på de bättre delarna. Föryngringen var tätast i fältets kanter och den bestod endast av tall. Både björk och gran saknades således. På de fuktiga ställena var återväxten god. Efter så lång tid som 50 år var 30 % av fältet fortfarande kalt.
År 1914 brann ca 100 ha i Buttle-Gothem, ett område som också utsattes för 1655 års brand. Melin kunde år 1951 konstatera, att det blivit återväxt efter ca 25 år på de bättre partierna av fältet medan de sämre var kala ännu 1959, d v s 45 år efter branden.
En förödande brand drabbade skogen vid Bringes i Norrlanda i maj 1933, då 110 ha förstördes. Vid besiktning 1950 fann Melin att humustäcket i det närmaste brunnit upp. Vid besiktning 1959 uttalar han att brandfältet "i stort sett ger ett bedrövligt intryck".
Den 5 juni 1950 bröt en brand ut i samband med risbränning vid Aurungs i Norrlanda. Den fick ett våldsamt förlopp och varade i tre dagar. Då hade 370 ha skog och skogsmark mer eller mindre förstörts. På vissa områden brändes humustäcket bort så att endast en stenrik klapperstensmark återstod. Efter branden sattes omedelbart återväxtåtgärder in i form av försök med sådd av tall och björk och med tallplantering. Brandfältet invaderades emellertid av kaniner, som grusade alla förhoppningar om lyckosam skogsåterväxt. År 1954 inhägnades 100 ha med kaninstängsel sedan statsbidrag erhållits. Plantering skedde på hösten och den kommande våren. Torrsommaren 1955 och svårigheterna att jaga av ett så stort område som 100 ha från kaniner medförde att återväxtåtgärderna misslyckades. Så gjorde också den 1959 gjorda hjälpplanteringen. Det året var ju sommaren lika torr och besvärlig som 1955.
Den 9 juli 1992 drabbades Gotland åter av en våldsam skogsbrand. Den började på Torsburgen och spred sig snabbt i de mycket torra markerna och övergick snart till toppbrand. Det uppstod en eldstorm med en front på 2 km, som arbetade sig norrut i riktning mot Kräklingbo kyrka. Till den snabba spridningen bidrog, förutom den starka vinden, de flygbränder, som tände 100-200 m framför fronten. Räddningschefen på Gotland, Jan Bejrum, berättade att branden hade tre fronter. Två flanker på vardera 6 km, som sakta åt sig utåt och en 2,5 km bred front i norr, som spred sig mycket snabbt. På kvällen den 11 juli var branden under kontroll. Man hade säkrat brandgatorna runt området, men det brann fortfarande intensivt innanför.
Totalt berörde branden drygt 1 000 ha i främst Kräklingbo och Gammelgarn och 41 markägare drabbades.
Sammanfattningsvis kan man dra den slutsatsen, att skogsbränder utarmat åtskilliga 1 000-tal ha skogsmark på Gotland och bidragit till att ofta gles och dålig skog, efter mycket lång föryngringsfas, uppkommit på brandfälten.
Källa: Skogsvårdsstyrelsen
Skatteläggningshandlingarna med tillhörande beskrivningar visar att en omfattande brand drabbade skogarna i Fleringe och Bunge socknar omkring 1660. Även Lärbro och Rute socknar var delvis berörda. Totalt drabbades ca 7 000 ha skog av branden, som på de grunda och karga markerna fick en delvis förödande effekt. Melin fann att de trädlösa litorinastrandvallarna väster om Fleringe kyrka tidigare varit skogsbärande. Det framgick dels av skatteläggningshandlingarna för gårdarna i Fleringe dels av de uppgrävningar av stubbar, som Melin gjorde 1950 ur en av vallarna. Dessa var då helt utan marktäcke. Elden hade förstört det och sedan dess har marken varit i det närmaste helt vegetationsfri.
Markerna på norra Gotland är idag ofta grunda och karga och med tunt markskikt, särskilt där elden gått fram. I skatteläggningsakterna talas dock om balkskog och om stor och grov skog på sina ställen. Man har anledning förmoda att branden utarmat marken och gjort den ännu mer svårföryngrad. Det framgår av beskrivningarna i akterna, att grunda marker under lång tid varit skoglösa och att "ännu intet grönt träd varit att finna" och det 30 år efter branden. Även senare bränder visar att svår markförstöring och stora återväxtsvårigheter uppstår.
Nästa stora 1600-talsbrand var Gothem-Norrlandabranden, som daterats till 1666. Nu drabbades ca 2 500 ha skog. Markförhållandena var bättre än i Fleringe-Bunge. Av beskrivningarna framgår, att när kartorna upprättades, 35 år efter branden, hade på vissa områden "smått björk och tall" uppkommit medan om de flesta skiftena i Gothems sägs att "ännu
inget igenvuxit".
Den tredje stora 1600-talsbranden inträffade 1655 inom ett ca 5 500 ha stort skogsområde i Buttle, Alskog, Ardre, Kräklingbo och Ala socknar. Beskrivningarna till kartorna visar att det även inom detta brandområde tog lång tid innan nu skog infann sig. Efter 30-40 år var det fortfarande på sina håll så att återväxten var klen eller som det står i beskrivningarna "nu endast med unggröna beväxt" eller "avbränt för 45 år sedan, börjar växa igen med
ung tall".
På 1900-talets början förekom på Gotland, som på så många andra håll, bränder förorsakade av gnistor från ångloken eller tågbromsarna. En sådan brand var den som härjade i Etelhem 1901, då 100 ha mest ung och på sina ställen gles skog förstördes. På ett flygfoto från 1933/34 ser området fortfarande kalt ut. År 1951 gör Melin en studie över återväxten på brandfältet. Han konstaterar att ingen nämndvärd återväxt infunnit sig under de 20 första åren. Efter 25 år hade en gles, ojämn tallföryngring kommit på de bättre delarna. Föryngringen var tätast i fältets kanter och den bestod endast av tall. Både björk och gran saknades således. På de fuktiga ställena var återväxten god. Efter så lång tid som 50 år var 30 % av fältet fortfarande kalt.
År 1914 brann ca 100 ha i Buttle-Gothem, ett område som också utsattes för 1655 års brand. Melin kunde år 1951 konstatera, att det blivit återväxt efter ca 25 år på de bättre partierna av fältet medan de sämre var kala ännu 1959, d v s 45 år efter branden.
En förödande brand drabbade skogen vid Bringes i Norrlanda i maj 1933, då 110 ha förstördes. Vid besiktning 1950 fann Melin att humustäcket i det närmaste brunnit upp. Vid besiktning 1959 uttalar han att brandfältet "i stort sett ger ett bedrövligt intryck".
Den 5 juni 1950 bröt en brand ut i samband med risbränning vid Aurungs i Norrlanda. Den fick ett våldsamt förlopp och varade i tre dagar. Då hade 370 ha skog och skogsmark mer eller mindre förstörts. På vissa områden brändes humustäcket bort så att endast en stenrik klapperstensmark återstod. Efter branden sattes omedelbart återväxtåtgärder in i form av försök med sådd av tall och björk och med tallplantering. Brandfältet invaderades emellertid av kaniner, som grusade alla förhoppningar om lyckosam skogsåterväxt. År 1954 inhägnades 100 ha med kaninstängsel sedan statsbidrag erhållits. Plantering skedde på hösten och den kommande våren. Torrsommaren 1955 och svårigheterna att jaga av ett så stort område som 100 ha från kaniner medförde att återväxtåtgärderna misslyckades. Så gjorde också den 1959 gjorda hjälpplanteringen. Det året var ju sommaren lika torr och besvärlig som 1955.
Den 9 juli 1992 drabbades Gotland åter av en våldsam skogsbrand. Den började på Torsburgen och spred sig snabbt i de mycket torra markerna och övergick snart till toppbrand. Det uppstod en eldstorm med en front på 2 km, som arbetade sig norrut i riktning mot Kräklingbo kyrka. Till den snabba spridningen bidrog, förutom den starka vinden, de flygbränder, som tände 100-200 m framför fronten. Räddningschefen på Gotland, Jan Bejrum, berättade att branden hade tre fronter. Två flanker på vardera 6 km, som sakta åt sig utåt och en 2,5 km bred front i norr, som spred sig mycket snabbt. På kvällen den 11 juli var branden under kontroll. Man hade säkrat brandgatorna runt området, men det brann fortfarande intensivt innanför.
Totalt berörde branden drygt 1 000 ha i främst Kräklingbo och Gammelgarn och 41 markägare drabbades.
Sammanfattningsvis kan man dra den slutsatsen, att skogsbränder utarmat åtskilliga 1 000-tal ha skogsmark på Gotland och bidragit till att ofta gles och dålig skog, efter mycket lång föryngringsfas, uppkommit på brandfälten.
Källa: Skogsvårdsstyrelsen