Sägen från Sudret
Från ett tidningsklipp ur okänd tidning och okänt år.
Näcken och barnen, upptecknad av OLE.
Förr i tiden var det i de sydligaste socknarna på Gotland vanligt att allmogen ägnade sig åt stenhuggeri. En sägen från Vamlingbo förtäljer, att en gammal man, som brukade hugga sten vid ett stenbrott som låg helt nära sjön, inte orkade gå till arbetet utan brukade rida dit på en liten häst. Hästen fick gå fritt på stranden och beta om dagarna medan gubben höll på med sitt arbete.
En dag kom en skara barn ned till stenbrottet där de sprang och lekte. De fick då se en liten häst som gick på stranden och betade. I tron att det var gubbens gamla häst, klev barnen upp på hästen för att rida. Hästen stod stilla och tycktes bara vara belåten med deras tilltag. De satte sig upp på hästen, den ene efter den andre, och när det trettonde barnet som var en pojke, kom upp på hästryggen, märkte han att hästen var ovanligt lång, varför han skrek: ”Jisses, kors vilken lång häst”. Han hade dock knappast hunnit uttala orden, förrän hästen som genom ett trollslag försvann och de häpna barnen stod på marken efter varandra som de suttit på hästryggen.
Det var självaste Näcken, som tagit skepnaden av gubbens häst. För varje barn som satte sig upp på hästryggen blev han allt längre. Det var hans mening och uträkning, att när han fått upp alla barnen på ryggen ta dem med sig till sina salar på havsbottnen. Men tack vare de ord som pojken använde vid sitt förvånade utrop, förlorade han sin makt och fick med oförättat ärende återvända till sitt våta element.
Gubbens betsel, som barnen satt på den förmenta hästen, tog Näcken i alla fall med sig, så när gubben om kvällen skulle rida hem, måste han göra en grimma av sina strumpeband.
Näcken och barnen, upptecknad av OLE.
Förr i tiden var det i de sydligaste socknarna på Gotland vanligt att allmogen ägnade sig åt stenhuggeri. En sägen från Vamlingbo förtäljer, att en gammal man, som brukade hugga sten vid ett stenbrott som låg helt nära sjön, inte orkade gå till arbetet utan brukade rida dit på en liten häst. Hästen fick gå fritt på stranden och beta om dagarna medan gubben höll på med sitt arbete.
En dag kom en skara barn ned till stenbrottet där de sprang och lekte. De fick då se en liten häst som gick på stranden och betade. I tron att det var gubbens gamla häst, klev barnen upp på hästen för att rida. Hästen stod stilla och tycktes bara vara belåten med deras tilltag. De satte sig upp på hästen, den ene efter den andre, och när det trettonde barnet som var en pojke, kom upp på hästryggen, märkte han att hästen var ovanligt lång, varför han skrek: ”Jisses, kors vilken lång häst”. Han hade dock knappast hunnit uttala orden, förrän hästen som genom ett trollslag försvann och de häpna barnen stod på marken efter varandra som de suttit på hästryggen.
Det var självaste Näcken, som tagit skepnaden av gubbens häst. För varje barn som satte sig upp på hästryggen blev han allt längre. Det var hans mening och uträkning, att när han fått upp alla barnen på ryggen ta dem med sig till sina salar på havsbottnen. Men tack vare de ord som pojken använde vid sitt förvånade utrop, förlorade han sin makt och fick med oförättat ärende återvända till sitt våta element.
Gubbens betsel, som barnen satt på den förmenta hästen, tog Näcken i alla fall med sig, så när gubben om kvällen skulle rida hem, måste han göra en grimma av sina strumpeband.