Rävskall i Hangreskogen
De skogshuggare och annat folk, som under lördagsförmiddagen i förra veckan uppehöll sig i skogsmarkerna söder om Gothems kyrka och ej visste vad Gothems Jaktklubb då hade ställt till med, undrade säkerligen vad det var för ett ”Herrans oväsen” som då gick fram genom de snötyngda markerna.
Det hela började så smått vid den krökande Hammarsån på Norrlandagränsen, men spred sig med ens ända upp under Hagmyr, där det kulminerade till någonting i ljudväg, som kom en att tänka på vad som i det fallet skall ha förekommit i de stora slagen mellan ”hunner” och ”goter”.
Det var, då cirka ett 60-tal unga män från Gothembygden med ovanliga röstresurser, och eldade till strid mot en på platsen obefintlig fiende, gick till storms ned mot Kläppvikens fagra stränder. På täta led vid vägkanter och i skogshalsar uppe i norr, stod ett fyrtiotal jägare med mordlust i ögonen och stirrade in bland buskarna och ”hajade” till vid minsta ljud av fallande snö från tyngda grenar. Nu avlöpte dock det hela utan skott och blodsutgjutelse. ”Den röde” hade nämligen dessförinnan skuddat Hangreskogarnas snö av sina tassar, och troligen med redan vaknade vårkänslor givit sig iväg till andra trakter.
Skallet blev alltså ett fiasko ur jaktsynpunkt men med en traditionsmässig epilog i en av Nors ”strandgårdar”, där Gothems jaktklubb, dagen till ära, anordnat ett ”rävöl” i den gamla goda stilen.
- ”Är det inte en alldeles storartad tur vi haft med vädret idag?” Så lät visst de första orden från skallfogden Elias Johansson, när han i lördags morse tillsammans med några andra honoratiores som Gotlands jaktklubb stegade ut på gårdsplanen vid Magnuse och inspekterade det snötäckte, som under natten brett ut sig över de förut så höstlika och vattenbemängda markerna. ”Jag tror t o m det klarnar”, sade han sedan med någon slags spekulativ glädje i rösten. ”Då få vi säkerligen en fin skalldag där nere i Hangreskogen.
Ja, det såg verkligen ut som om vädrets makter velat gynna Gothems jaktklubbs initiativ med att återupptaga en inom socknen för länge sedan nedlagd sedvänja - att sätta igång rävskall. Nysnön låg mjuk och fin över fält och skogar. Himlen var molntäckt och grå, men utmed de olika vägar som korsade varandra utanför den gamla gästgivargården visade sig snart andra faktorer, som skulle bli av betydelse för dagens stora evenemang i Gothembygden. Det började nämligen komma folk i stora grupper, manfolk från Gothem, Vallstena, Hörsne med flera socknar, och alla stannade de med sina cyklar i vägskälet utanför Magnuse. Till slut hade väl där församlats bortåt en femtio man, som skulle plockas in i ”skallkedjan” och flera kom till efterhand. En och annan ”skytt” var också med här. Det var sådana som kom från Vallstenahållet. De avreste emellertid snart härifrån. Enligt annonsen i tidningarna skulle nämligen skyttarna först någon timme senare samlas vid Nors, där de så småningom skulle komma att utposteras.
Ja, skallfogden har en hel del järn i elden nu och Nils från Tummungs är honom behjälplig. Det är mycket, som skall ordnas, så det går i lås, men sign. är det oaktat närgången och vill gärna sätta sig in i skallkedjans utgångsställning. Han vill också veta, hur skallarmen skall dirigeras och var skyttarna skall stå, i hopp om att sedan på egen hand möjligen kunna fastslå var det kommer att hända något som kan vara värt att iakttaga.
Nu är emellertid tidpunkten inne och skallfogden ger sig ut i terrängen med sina mannar för att ställa ut kedjan. Utgångspunkten blir den s. k. ”Prästvägen”, som går genom skogen nästan rakt söderut från landsvägen vid Gothems kyrka, och här ställes drevkarlarna upp med 50 meters lucka, så att kedjan sträcker sig från en punkt belägen nordväst om Hagmyr, ända ned till Hammarså som rinner fram ej långt från sockengränsen mot Norrlanda. Årännan, som där gick i strid och mäktig skulle enligt beräkning komma att utgöra en naturlig gräns för skallområdet i söder, men till yttermera visso hade dock skallfogden låtit utplantera en och annan skytt vid de ställen av ån där kedjan möjligen skulle komma på idén att ta sig över.
På den östra sidan bildade havet den säkraste gränsen, och i norr blev så småningom, innan drevet sattes igång, de flesta skyttarna utposterade. Vid skallets början stod sålunda ett fyrtiotal skyttar på en nästan spikrak linje, som sträckte sig från den östra stranden av Hagmyr i sydostlig riktning ned till den innersta spetsen av Kläppviken. Ja t o m på den yttersta udden vid Kläppars fiskeläge hade några skyttar placerats som skulle ha uppsikt över själva viken och kustområdet.
Detta var alltså utgångsställningen och nästan precis på klockslaget halv 11 brakade det löst. Det var en väldig kör av röster, som steg mot himlen, vilken ännu hängde regntung och grå över drypande våta skogar. Det var höga gälla pojkröster och sådana, som man eljest skulle vilja tillskriva en folkilsken ”stut”. När de kom närmare tyckte jag att snön började falla allt rikligare från trädgrenarna och framåt gick det med god fart. Ända nerifrån den södra spetsen av kedjan kunde jag visserligen inte från min plats uppfatta ropen, men den sträckning som kunde avlyssnas var ansenlig ändå och ibland tyckte jag nästan synd om skallfogden, som jag visste just då gnodde för brinnande livet framför kedjan från norr till söder för att kontrollera att samband mellan drevkarlarna upprätthålles.
Den plats där jag står ligger vid Hagmyrs södra spets, och jag har ställt mig där för jag tycker utsikten över de snötyngda agfälten i myrkanterna är vacker, och dels för att se om inte någon ev. Mickel, som kan finnas innanför skallarmen i norr skall komma strykande här utefter myrkanten och sedan följa den mot nordost, eller kanske rentav ta risken att ge sig ut över det öppna myrområdet, och utan att tangera skyttelinjen vid myrens östra kant smita tillbaka mot väster. Jag skulle kanske också berätta, att vi här sett ett alldeles färskt rävspår, som kommit från andra sidan landsvägen och gått in framför skallarmen. Men det hade varit hund på spåret och det visade sig sedan, när ”Västerbjersbonden” med sin stövare gick ut i jakten, att drevet kommit från Norrlandahållet och återvänt dit innan skallkedjan hunnit bli utplacerad.
Drevkarlarna kom allt närmare och jag hör att den norra flygeln snart tangerar den södra myrspetsen. Månntro vad Mickel funderar på nu, om han råkar befinna sig innanför skallkedjan. Säkert har den då redan också märkt att den norra gränslinjen är besatt av skyttar, och vill han klara pälsen får han allt sno på innan säcken snöres ihop allt tätare.
En flock stjärtmesar kom flygande genom tallkronorna, varifrån snötussarna falla allt tätare eftersom vinden friskar i. Men ännu kan jag dock inte skymta någon av drevkarlarna vid myrspetsen. Osökt tänker jag hela tiden på Mickel, men även på Lindahl, Norrby, Ardell, Österberg, Arvidsönerna och alla de andra, som nu stå med tummen på hanen och lyssna. Tänk om räven lurade dem nu, eller att de bommade. Vilken otrevlig historia skulle det inte komma att bli för den försumlige. –Men räven klarar sig nog i alla fall. –Nu kom äntligen skallkedjan ut över myrspetsen.
Drevkarlarnas långa kedja hade nu för flyttat sig så pass långt, att dess norra del strök fram utmed skyttarnas linje i nordväst. Den södra delen av kedjan, som följt Hammarsån hade troligen nått kusten. Efterhand som kedjans norra flank fortsatte mot sydost, skulle den södra armen svänga upp mot norr, medan den mellersta delen av kedjan alltjämt trängde på mot havet. Det inringade området hade nu också krympt samman till mindre än en tredjedel av det ursprungliga. Kedjans sträckning hade minskat avsevärt. Luckorna kunde minskas till ett tjugotal meter och t o m mindre, och skottlinjen i norr kunde till slut trängas samman till de mindre åkerlapparna och till skogshalsen vid Kläppvikens inre spets. Här skulle nu omsider drevkarlar och skyttar få syn på varandra med de ev. rävarna mellan sig. Här gällde det följaktligen att passa upp. Och här blev tonen vassare hos uppsyningsmannen i skyttekedjan när han kom tassande in i buskarna med geväret i hand och sporde de pratsjuka, om de tänkte ”skjaut räv eller sta u pratä”. - Det kom dock att dröja länge innan vi åter kunde höra ropet från drevkedjan, som nu kom halvt mot vinden från söder.
Vid Kläppvikens spets står jag nu och stirrar in bland buskarna mellan tvenne orörliga skyttar. Äntligen hör vi ropen på nytt. För varje snötuss, som faller från grenarna, stelnar vi till och håller andan. Utanför sorlar havet och det spelar i tallarnas våta kronor. Ingen räv kommer, men några vackert röda domherrar hoppa mellan knappagtuvorna o äta frön där växten ännu står tät och frodig över den grå snösörjan vid stranden av en vät. Borta på udden kan jag framför den vita brotten se bodarna vid Kläppars fiskeläge resa sig mellan några risiga busksnår. Ropen kommer allt närmare. Till slut hör jag drevkarlarna när de komma traskande motfällda över snösörjan på väten. Det klafsar under stövlarna. Skyttarna bredvid mig sänka gevären, spotta i snön och svära. Drevet tar slut och ropen tystnar nästan tvärt. Hangreskogarnas räv gick säker antingen på Hammaren eller någonstans borta i Norrlandaskogarna.
Så vart det drevet slut och vi traskade i spridda grupper hem till vännen Kristianssons gård vid Nors. Där flammade ljuvligt värmande brasor i alla de stora öppna spisarna. Här skymtar vi flera kända ansikten av äldre årgångar på trappan och på gårdsplanen och här sprang ”kvinnfolken” som valkyrior mellan borden för att ordna med förfriskningen som kom samtliga skalldeltagare till del.
Man var långt ifrån nöjd med jaktresultatet och av den anledningen anordnades nu under resten av dagen ett mindre ”skall”, som kom att omsluta ett mera begränsat skogsområde söder om Storsund.
Resultatet blev emellertid här detsamma. Någon räv syntes ej till och torde icke heller från början ha befunnit sig innanför skallkedjan. När manskapet denna gång återvände från strapatserna i skogen med en skjuten vildkanin - dagens enda jaktbyte, stod de dignande kaffeborden dukade vid Nors och kvällsmörkret hade då börjat falla. Man bänkade sig kring borden. Ett par bygdespelmän tog fram sina fioler och snart klingade glada, friska toner av ”Åkermans polska” med flera andra kända Gotlandsmelodier och fyllde alla de upplysta och proppfulla rummen.
Detta blev också upptakten till det storartade ”rävagille”, som sedan pågick långt fram på nattkröken. - Ett ”rävagille” som icke torde ha stått sina många föregångare efter där nere i den gamla traditionsrika ”strandgården”.
Ur Gotlands Allehanda 11 februari 1944
Text: Arvid Ohlsson
Det hela började så smått vid den krökande Hammarsån på Norrlandagränsen, men spred sig med ens ända upp under Hagmyr, där det kulminerade till någonting i ljudväg, som kom en att tänka på vad som i det fallet skall ha förekommit i de stora slagen mellan ”hunner” och ”goter”.
Det var, då cirka ett 60-tal unga män från Gothembygden med ovanliga röstresurser, och eldade till strid mot en på platsen obefintlig fiende, gick till storms ned mot Kläppvikens fagra stränder. På täta led vid vägkanter och i skogshalsar uppe i norr, stod ett fyrtiotal jägare med mordlust i ögonen och stirrade in bland buskarna och ”hajade” till vid minsta ljud av fallande snö från tyngda grenar. Nu avlöpte dock det hela utan skott och blodsutgjutelse. ”Den röde” hade nämligen dessförinnan skuddat Hangreskogarnas snö av sina tassar, och troligen med redan vaknade vårkänslor givit sig iväg till andra trakter.
Skallet blev alltså ett fiasko ur jaktsynpunkt men med en traditionsmässig epilog i en av Nors ”strandgårdar”, där Gothems jaktklubb, dagen till ära, anordnat ett ”rävöl” i den gamla goda stilen.
- ”Är det inte en alldeles storartad tur vi haft med vädret idag?” Så lät visst de första orden från skallfogden Elias Johansson, när han i lördags morse tillsammans med några andra honoratiores som Gotlands jaktklubb stegade ut på gårdsplanen vid Magnuse och inspekterade det snötäckte, som under natten brett ut sig över de förut så höstlika och vattenbemängda markerna. ”Jag tror t o m det klarnar”, sade han sedan med någon slags spekulativ glädje i rösten. ”Då få vi säkerligen en fin skalldag där nere i Hangreskogen.
Ja, det såg verkligen ut som om vädrets makter velat gynna Gothems jaktklubbs initiativ med att återupptaga en inom socknen för länge sedan nedlagd sedvänja - att sätta igång rävskall. Nysnön låg mjuk och fin över fält och skogar. Himlen var molntäckt och grå, men utmed de olika vägar som korsade varandra utanför den gamla gästgivargården visade sig snart andra faktorer, som skulle bli av betydelse för dagens stora evenemang i Gothembygden. Det började nämligen komma folk i stora grupper, manfolk från Gothem, Vallstena, Hörsne med flera socknar, och alla stannade de med sina cyklar i vägskälet utanför Magnuse. Till slut hade väl där församlats bortåt en femtio man, som skulle plockas in i ”skallkedjan” och flera kom till efterhand. En och annan ”skytt” var också med här. Det var sådana som kom från Vallstenahållet. De avreste emellertid snart härifrån. Enligt annonsen i tidningarna skulle nämligen skyttarna först någon timme senare samlas vid Nors, där de så småningom skulle komma att utposteras.
Ja, skallfogden har en hel del järn i elden nu och Nils från Tummungs är honom behjälplig. Det är mycket, som skall ordnas, så det går i lås, men sign. är det oaktat närgången och vill gärna sätta sig in i skallkedjans utgångsställning. Han vill också veta, hur skallarmen skall dirigeras och var skyttarna skall stå, i hopp om att sedan på egen hand möjligen kunna fastslå var det kommer att hända något som kan vara värt att iakttaga.
Nu är emellertid tidpunkten inne och skallfogden ger sig ut i terrängen med sina mannar för att ställa ut kedjan. Utgångspunkten blir den s. k. ”Prästvägen”, som går genom skogen nästan rakt söderut från landsvägen vid Gothems kyrka, och här ställes drevkarlarna upp med 50 meters lucka, så att kedjan sträcker sig från en punkt belägen nordväst om Hagmyr, ända ned till Hammarså som rinner fram ej långt från sockengränsen mot Norrlanda. Årännan, som där gick i strid och mäktig skulle enligt beräkning komma att utgöra en naturlig gräns för skallområdet i söder, men till yttermera visso hade dock skallfogden låtit utplantera en och annan skytt vid de ställen av ån där kedjan möjligen skulle komma på idén att ta sig över.
På den östra sidan bildade havet den säkraste gränsen, och i norr blev så småningom, innan drevet sattes igång, de flesta skyttarna utposterade. Vid skallets början stod sålunda ett fyrtiotal skyttar på en nästan spikrak linje, som sträckte sig från den östra stranden av Hagmyr i sydostlig riktning ned till den innersta spetsen av Kläppviken. Ja t o m på den yttersta udden vid Kläppars fiskeläge hade några skyttar placerats som skulle ha uppsikt över själva viken och kustområdet.
Detta var alltså utgångsställningen och nästan precis på klockslaget halv 11 brakade det löst. Det var en väldig kör av röster, som steg mot himlen, vilken ännu hängde regntung och grå över drypande våta skogar. Det var höga gälla pojkröster och sådana, som man eljest skulle vilja tillskriva en folkilsken ”stut”. När de kom närmare tyckte jag att snön började falla allt rikligare från trädgrenarna och framåt gick det med god fart. Ända nerifrån den södra spetsen av kedjan kunde jag visserligen inte från min plats uppfatta ropen, men den sträckning som kunde avlyssnas var ansenlig ändå och ibland tyckte jag nästan synd om skallfogden, som jag visste just då gnodde för brinnande livet framför kedjan från norr till söder för att kontrollera att samband mellan drevkarlarna upprätthålles.
Den plats där jag står ligger vid Hagmyrs södra spets, och jag har ställt mig där för jag tycker utsikten över de snötyngda agfälten i myrkanterna är vacker, och dels för att se om inte någon ev. Mickel, som kan finnas innanför skallarmen i norr skall komma strykande här utefter myrkanten och sedan följa den mot nordost, eller kanske rentav ta risken att ge sig ut över det öppna myrområdet, och utan att tangera skyttelinjen vid myrens östra kant smita tillbaka mot väster. Jag skulle kanske också berätta, att vi här sett ett alldeles färskt rävspår, som kommit från andra sidan landsvägen och gått in framför skallarmen. Men det hade varit hund på spåret och det visade sig sedan, när ”Västerbjersbonden” med sin stövare gick ut i jakten, att drevet kommit från Norrlandahållet och återvänt dit innan skallkedjan hunnit bli utplacerad.
Drevkarlarna kom allt närmare och jag hör att den norra flygeln snart tangerar den södra myrspetsen. Månntro vad Mickel funderar på nu, om han råkar befinna sig innanför skallkedjan. Säkert har den då redan också märkt att den norra gränslinjen är besatt av skyttar, och vill han klara pälsen får han allt sno på innan säcken snöres ihop allt tätare.
En flock stjärtmesar kom flygande genom tallkronorna, varifrån snötussarna falla allt tätare eftersom vinden friskar i. Men ännu kan jag dock inte skymta någon av drevkarlarna vid myrspetsen. Osökt tänker jag hela tiden på Mickel, men även på Lindahl, Norrby, Ardell, Österberg, Arvidsönerna och alla de andra, som nu stå med tummen på hanen och lyssna. Tänk om räven lurade dem nu, eller att de bommade. Vilken otrevlig historia skulle det inte komma att bli för den försumlige. –Men räven klarar sig nog i alla fall. –Nu kom äntligen skallkedjan ut över myrspetsen.
Drevkarlarnas långa kedja hade nu för flyttat sig så pass långt, att dess norra del strök fram utmed skyttarnas linje i nordväst. Den södra delen av kedjan, som följt Hammarsån hade troligen nått kusten. Efterhand som kedjans norra flank fortsatte mot sydost, skulle den södra armen svänga upp mot norr, medan den mellersta delen av kedjan alltjämt trängde på mot havet. Det inringade området hade nu också krympt samman till mindre än en tredjedel av det ursprungliga. Kedjans sträckning hade minskat avsevärt. Luckorna kunde minskas till ett tjugotal meter och t o m mindre, och skottlinjen i norr kunde till slut trängas samman till de mindre åkerlapparna och till skogshalsen vid Kläppvikens inre spets. Här skulle nu omsider drevkarlar och skyttar få syn på varandra med de ev. rävarna mellan sig. Här gällde det följaktligen att passa upp. Och här blev tonen vassare hos uppsyningsmannen i skyttekedjan när han kom tassande in i buskarna med geväret i hand och sporde de pratsjuka, om de tänkte ”skjaut räv eller sta u pratä”. - Det kom dock att dröja länge innan vi åter kunde höra ropet från drevkedjan, som nu kom halvt mot vinden från söder.
Vid Kläppvikens spets står jag nu och stirrar in bland buskarna mellan tvenne orörliga skyttar. Äntligen hör vi ropen på nytt. För varje snötuss, som faller från grenarna, stelnar vi till och håller andan. Utanför sorlar havet och det spelar i tallarnas våta kronor. Ingen räv kommer, men några vackert röda domherrar hoppa mellan knappagtuvorna o äta frön där växten ännu står tät och frodig över den grå snösörjan vid stranden av en vät. Borta på udden kan jag framför den vita brotten se bodarna vid Kläppars fiskeläge resa sig mellan några risiga busksnår. Ropen kommer allt närmare. Till slut hör jag drevkarlarna när de komma traskande motfällda över snösörjan på väten. Det klafsar under stövlarna. Skyttarna bredvid mig sänka gevären, spotta i snön och svära. Drevet tar slut och ropen tystnar nästan tvärt. Hangreskogarnas räv gick säker antingen på Hammaren eller någonstans borta i Norrlandaskogarna.
Så vart det drevet slut och vi traskade i spridda grupper hem till vännen Kristianssons gård vid Nors. Där flammade ljuvligt värmande brasor i alla de stora öppna spisarna. Här skymtar vi flera kända ansikten av äldre årgångar på trappan och på gårdsplanen och här sprang ”kvinnfolken” som valkyrior mellan borden för att ordna med förfriskningen som kom samtliga skalldeltagare till del.
Man var långt ifrån nöjd med jaktresultatet och av den anledningen anordnades nu under resten av dagen ett mindre ”skall”, som kom att omsluta ett mera begränsat skogsområde söder om Storsund.
Resultatet blev emellertid här detsamma. Någon räv syntes ej till och torde icke heller från början ha befunnit sig innanför skallkedjan. När manskapet denna gång återvände från strapatserna i skogen med en skjuten vildkanin - dagens enda jaktbyte, stod de dignande kaffeborden dukade vid Nors och kvällsmörkret hade då börjat falla. Man bänkade sig kring borden. Ett par bygdespelmän tog fram sina fioler och snart klingade glada, friska toner av ”Åkermans polska” med flera andra kända Gotlandsmelodier och fyllde alla de upplysta och proppfulla rummen.
Detta blev också upptakten till det storartade ”rävagille”, som sedan pågick långt fram på nattkröken. - Ett ”rävagille” som icke torde ha stått sina många föregångare efter där nere i den gamla traditionsrika ”strandgården”.
Ur Gotlands Allehanda 11 februari 1944
Text: Arvid Ohlsson
Foto ur Gotlands Allehanda 11 februari 1944.
Samling av skyttar vid rävskallet, skallfogden längst till vänster.
Källa: Gotlands Allehanda