Hangrebonden
En Gotlandssägen av Säve. Artikeln publicerad i Göteborgs Handels– och Sjöfartstidning den 7 januari 1878. Tidningen har hämtat artikeln från Gotlands Allehanda.
Hangrebyn, som ligger uti Gothem och en halv mil bort i skogen samt ned åt sjön, avsides från den övriga bygden, har i alla tider varit säte för betydliga bönder samt innehåller även en stycke av öns odlingssaga.
- Denna bygd, som nu består av fyra gårdar (hemman), eller Hangre, Suders, Nors och Vaters, utgör ännu ett särskilt grannlag och har alltid hetat Hangrebyn, vilket visar att Hangre gård är äldst, och har städse också varit huvudgården.
Dit hade då en bonde först utflyttat från socknen, där i vilda skogen brutit bygd och länge ensam besuttit alla därvarande ägor samt, efter Forn-Gutarnes sed, mest drivit jakt, fiske och boskapsskötsel. Men omsider, sedan allt mera skog blivit röjd och någon jord bruten till ny-lända (svedjeåker), har väl den mäktige Hangrebonden på gamla dagar lämnat sitt odalhemman till äldste sonen eller grundarvingen, som troligen med detsamma låtit en yngre ton på sina vidsträckta marker bygga sig en gård, närmast söder om den äldsta bostaden, och som därför fick heta Suders. Likaledes har med tiden ännu en ny gård uppkommit norr om Hangre samt blivit kallad Nors; och Vaters, den fjärde gården, vilken sålunda där uppstod, har kanske fått namn av sitt våta eller kanske sanka läge, eller antagligare efter den man, som därstädes först varit bofast och heter Hvatr (den raske, vasse).
Att Hangregården i gamla tider städse varit betydlig och dess ägare mäktiga män, som också haft präktiga byggnader, ser man av de trenne uthuggna samt med listverk och en särdeles prydlig rosett sirade stenar, vilka ännu (1874) låg på Nils Larssons gård och som fordom satt såsom prydnad över dörren på södra sidan av hans gamla hus från förfäders tid, tills det revs ned omkring 1850. Detta var byggt av kalksten och stora gråstenar, med murar av mer än fyra fots tjocklek och som i mitten var fyllda av grus; och det hade uti stugan (av dess västra och lägre del) en ofantlig liggespis med grytvind och stor ugn, murade sittsäten i fönstersmygarna och en del rutor av ”bränt glas” med figurer i granna färger, ävensom förstugudörren försedd med liggesvajpar (halvdörrar), samt där framför en stor slät broflis av kalksten. Men uti husets östra, högre och visserligen äldsta del var ovanpå en haugsta (högstuga), vilken väl blott hade två små fönster, dock likaledes med bränt glas, men som i alla fall efter den tiden var ganska prydlig medelst sina riar (takbjälkar) av eke, 14 tum i fyrkant och liggande blott på två fots avstånd från varandra, och mellan vilka loftet prålade med gyllenläders bonad, grannt sirad med blomster, rosor och bär samt fåglar och andra märkvärdiga djur; och så stod där främst en gammalmodig, stor och grannt snidad armstol, så ståtlig, att han, enligt sägen, väl kunde anstå en hela öns landsdomare. Husets höga yttertak, liksom golven, var av tjocka bräder eller plankor (s. k. timbur), som icke voro sågade, utan med yxa timrade samt lagda i börding (på tvären). Men hela den åldriga byggnaden hade dock sitt förnämsta anseende av de nämnda trenne fornprydliga stenarna över förstugudörren.
- Nog är det säkert att dessa tre så monumentala stenar ej från början suttit uti detta i alla fall föga ansenliga hus, utan en gång i en vida äldre och visserligen ståtligare stenbyggnad.
I gamla tider talas det om en storbonde å Hangre, kanske den s. k. ”Hangredomaren”, som 1441 var landsdomare över hela Gotland, d. v. s. högste lagman på ön, och således både rik och myndig (Strelow, sid. 207); och ännu på 1860-talet fanns vid Hangre på Klas Klassons part (gårdsdel) den nämnda fornåldriga präktiga stolen, som skall ha varit dennes domarsäte. Också äger sistnämnde bonde ännu (1874) tvenne gamla Pärmebrev, den ena en köpehandling om jord, såld till Gabriel Hangre, av år 1541 då Peder Kyrkebinge i Gothem var landsdomare; och det andra av år 1602, då Lauers Hemmunds i Hablingbo var landsdomare och en Olof Kyrkebinge tingsdomare (ungefär det samma som länsman) därstädes, och vilket är ett Tomas Hangres gåvobrev till hans son Lauertz; varutom där nyligen fanns ett tredje pärmebrev, som (enligt uppgift) visade att en av Hangrekarlarna ”för 12 gode daler” köpt sig en äng på 18 manslätt (tunnland), eller egentligen så mycket ängsmark som en slåtterkarl kan slå av på en dag.
Men enligt folksägnen bodde för mycket länge sedan (måhända icke långt efter Sankt Olofs tid, d. v. s. för mer än 800 år sen) på Hangre en mäktig storbonde eller folkhövding, den gamle ”Hangrebonden”. Han stod stadigt i sina fäders seder och hedna tro, litade sig tryggt till de gamle gudarna och sin egen kraft samt kunde icke lida det kristna oväsendet med klockringning, munksång och andra ”nymodigheter”. Väl var han redan gammal och gråsprängd i skägget; men, som han var lika stark i folkhjälp som i tro, blev han ingalunda någon stilla åskådare av allt detta; nej, En dag som han satt i sin stora stuga och såg i elden, vilken kastade ett flammande sken kring de vapenklädda väggarna, rann sinnet på honom: han rynkande pannan i vrede, strök sig om det vida gråskägget, nappade brått sin stridsyxa från väggen och log bistert, då han såg henne i eggen, samt red så, förmäler sägnen, ut med alla sina karlar och många män kring bygden. Där under samlade han, myndig som han var, hop alla de kristnas böcker, biblar och pränteskrifter, kastade underligt till mods ögonen i dem och skakade på huvudet (för han var ej stark i runorna), samt rodde så med sitt rov ut till Sankt Olofsholm, eller just dit, varest Helge Olof vid år 1029 först hade landat, byggt Akergarns kyrka och infört kristen tro på Gutarnes ö; och så lade han allt på bål för att brännas. - Men, just som han skulle sätta eld på högen, kom han att kasta ögat hemåt, och då såg han över havet att hans gård brann! Han lämnade då allt och böckerna obrända samt rodde med snabba årtag hem till sitt, varest likväl hemfolken redan lyckats dämpa elden. Dock, märkena av branden, ansågs i folktron av de kristne länge såsom bevis för järtecknet, varigenom de heliga böckerna sålunda blivit räddade.
Hangrebyn, som ligger uti Gothem och en halv mil bort i skogen samt ned åt sjön, avsides från den övriga bygden, har i alla tider varit säte för betydliga bönder samt innehåller även en stycke av öns odlingssaga.
- Denna bygd, som nu består av fyra gårdar (hemman), eller Hangre, Suders, Nors och Vaters, utgör ännu ett särskilt grannlag och har alltid hetat Hangrebyn, vilket visar att Hangre gård är äldst, och har städse också varit huvudgården.
Dit hade då en bonde först utflyttat från socknen, där i vilda skogen brutit bygd och länge ensam besuttit alla därvarande ägor samt, efter Forn-Gutarnes sed, mest drivit jakt, fiske och boskapsskötsel. Men omsider, sedan allt mera skog blivit röjd och någon jord bruten till ny-lända (svedjeåker), har väl den mäktige Hangrebonden på gamla dagar lämnat sitt odalhemman till äldste sonen eller grundarvingen, som troligen med detsamma låtit en yngre ton på sina vidsträckta marker bygga sig en gård, närmast söder om den äldsta bostaden, och som därför fick heta Suders. Likaledes har med tiden ännu en ny gård uppkommit norr om Hangre samt blivit kallad Nors; och Vaters, den fjärde gården, vilken sålunda där uppstod, har kanske fått namn av sitt våta eller kanske sanka läge, eller antagligare efter den man, som därstädes först varit bofast och heter Hvatr (den raske, vasse).
Att Hangregården i gamla tider städse varit betydlig och dess ägare mäktiga män, som också haft präktiga byggnader, ser man av de trenne uthuggna samt med listverk och en särdeles prydlig rosett sirade stenar, vilka ännu (1874) låg på Nils Larssons gård och som fordom satt såsom prydnad över dörren på södra sidan av hans gamla hus från förfäders tid, tills det revs ned omkring 1850. Detta var byggt av kalksten och stora gråstenar, med murar av mer än fyra fots tjocklek och som i mitten var fyllda av grus; och det hade uti stugan (av dess västra och lägre del) en ofantlig liggespis med grytvind och stor ugn, murade sittsäten i fönstersmygarna och en del rutor av ”bränt glas” med figurer i granna färger, ävensom förstugudörren försedd med liggesvajpar (halvdörrar), samt där framför en stor slät broflis av kalksten. Men uti husets östra, högre och visserligen äldsta del var ovanpå en haugsta (högstuga), vilken väl blott hade två små fönster, dock likaledes med bränt glas, men som i alla fall efter den tiden var ganska prydlig medelst sina riar (takbjälkar) av eke, 14 tum i fyrkant och liggande blott på två fots avstånd från varandra, och mellan vilka loftet prålade med gyllenläders bonad, grannt sirad med blomster, rosor och bär samt fåglar och andra märkvärdiga djur; och så stod där främst en gammalmodig, stor och grannt snidad armstol, så ståtlig, att han, enligt sägen, väl kunde anstå en hela öns landsdomare. Husets höga yttertak, liksom golven, var av tjocka bräder eller plankor (s. k. timbur), som icke voro sågade, utan med yxa timrade samt lagda i börding (på tvären). Men hela den åldriga byggnaden hade dock sitt förnämsta anseende av de nämnda trenne fornprydliga stenarna över förstugudörren.
- Nog är det säkert att dessa tre så monumentala stenar ej från början suttit uti detta i alla fall föga ansenliga hus, utan en gång i en vida äldre och visserligen ståtligare stenbyggnad.
I gamla tider talas det om en storbonde å Hangre, kanske den s. k. ”Hangredomaren”, som 1441 var landsdomare över hela Gotland, d. v. s. högste lagman på ön, och således både rik och myndig (Strelow, sid. 207); och ännu på 1860-talet fanns vid Hangre på Klas Klassons part (gårdsdel) den nämnda fornåldriga präktiga stolen, som skall ha varit dennes domarsäte. Också äger sistnämnde bonde ännu (1874) tvenne gamla Pärmebrev, den ena en köpehandling om jord, såld till Gabriel Hangre, av år 1541 då Peder Kyrkebinge i Gothem var landsdomare; och det andra av år 1602, då Lauers Hemmunds i Hablingbo var landsdomare och en Olof Kyrkebinge tingsdomare (ungefär det samma som länsman) därstädes, och vilket är ett Tomas Hangres gåvobrev till hans son Lauertz; varutom där nyligen fanns ett tredje pärmebrev, som (enligt uppgift) visade att en av Hangrekarlarna ”för 12 gode daler” köpt sig en äng på 18 manslätt (tunnland), eller egentligen så mycket ängsmark som en slåtterkarl kan slå av på en dag.
Men enligt folksägnen bodde för mycket länge sedan (måhända icke långt efter Sankt Olofs tid, d. v. s. för mer än 800 år sen) på Hangre en mäktig storbonde eller folkhövding, den gamle ”Hangrebonden”. Han stod stadigt i sina fäders seder och hedna tro, litade sig tryggt till de gamle gudarna och sin egen kraft samt kunde icke lida det kristna oväsendet med klockringning, munksång och andra ”nymodigheter”. Väl var han redan gammal och gråsprängd i skägget; men, som han var lika stark i folkhjälp som i tro, blev han ingalunda någon stilla åskådare av allt detta; nej, En dag som han satt i sin stora stuga och såg i elden, vilken kastade ett flammande sken kring de vapenklädda väggarna, rann sinnet på honom: han rynkande pannan i vrede, strök sig om det vida gråskägget, nappade brått sin stridsyxa från väggen och log bistert, då han såg henne i eggen, samt red så, förmäler sägnen, ut med alla sina karlar och många män kring bygden. Där under samlade han, myndig som han var, hop alla de kristnas böcker, biblar och pränteskrifter, kastade underligt till mods ögonen i dem och skakade på huvudet (för han var ej stark i runorna), samt rodde så med sitt rov ut till Sankt Olofsholm, eller just dit, varest Helge Olof vid år 1029 först hade landat, byggt Akergarns kyrka och infört kristen tro på Gutarnes ö; och så lade han allt på bål för att brännas. - Men, just som han skulle sätta eld på högen, kom han att kasta ögat hemåt, och då såg han över havet att hans gård brann! Han lämnade då allt och böckerna obrända samt rodde med snabba årtag hem till sitt, varest likväl hemfolken redan lyckats dämpa elden. Dock, märkena av branden, ansågs i folktron av de kristne länge såsom bevis för järtecknet, varigenom de heliga böckerna sålunda blivit räddade.