Gothem, genuin kulturbygd som söker sin like på ön
I Bengt-Bingels Tjockhagar i Gothem, visste man att en byse huserade. En dag då Svalings-Hans gick i sin mark intill och tynade, fick han se en gammal man i grå kläder och röd stickmössa, sittande på en krokig hasselgren lutande huvudet i sina händer.
-Va jär däu för en? säggd Svalings-Hans.
-Ja jär en vandringsman, säggd bysen.
-Hur läng har dän da vandrä da? frågade Svalings-Hans.
-I flair hundre ar blev bysens svar.
-Nå så laup da i Guds namn sade Svalings-Hans, och därvid hörde han liksom hur en stor fågel flög upp ur busken. Bysen vart försvunnen och han såg honom aldrig mer.
Gothem socken, varifrån denna sägen härstammar, tillhör en av de intressantaste kustsocknarna inom den nordöstra delen av ön med sina vida skogsmarker, strandängar, holmar och gamla fisklägen. Längst i norr söker sig den stora Gothemsån ut i havet vid en vidsträckt och ljuvlig badstrand. Mitt inne i skogsmarken ligger det fridlysta Storsunds-träsket.
Genuin kulturbygd
Som gammal genuin kulturbygd söker också Gothem sin like över hela ön. Vid kusten härnere idkade ännu under första världskriget gamle klockaren Gahnström ”käutfiske” med sina urgamla fångstredskap. Här och var i skogarna hittar man ruinerna från 17-1800-talets små sågverk och kvarnar där fordom de små årännorna flöt fram.
Ja även när det gäller språket talade man, ännu ett gott stycke fram på detta århundrade, en genuin gotländska, praktiskt taget från varje inblandning av främmande ord och Visbydialekt. Många urgamla gårdsnamn såsom ”Kaupungs”, ”Tummungs”, ”Båtvaldä” och ”Gajvidä” äger allesammans en fornnordisk klang och för tankarna till forna tiders vikingar och farmannabönder, som med egna skutor plöjde haven, drev köpenskap på främmande kuster och förde rika skatter med sig hem.
Socknens kyrka är också ett förnämligt byggnadsverk från denna storhetstid, uppförd med ett jättetorn som en gång var Gotlands högsta och invändigt prydd med heraldiska örnar, de märkliga ”månadstavlorna” och en korstol från tidig medeltid.
I Gothem finns f ö ännu två vackra, medeltida gårdsportar bevarade. Den ena står vid infarten till Kaupungs gård, den andra bildar infart till prästgården söder om kyrkan. Ett ännu unikare byggnadsverk som fanns här i tämligen ograverat skick fram till år 1827, var den medeltida prästgårdsbyggnaden, som sannolikt var Gotlands dåvarande äldsta bostadshus av sten.
- Det enda vi nu kan utröna om denna märkliga byggnads utformning finns, dels i P. A. Säves anteckningar därom, dels i en mycket kort anteckning i Carl von Linnés berättelse om sin gotländska resa. - Linné ger där följande kortfattade beskrivning av detta underliga hus:
Byggnaden som liknade ett ”kloster”.
”Prästgården tycktes ha varit ett kloster, att döma av dess tjocka murar och valv, på vilket valv i salen var ett fönster likt en åttkantig stjärna - utantill föga över ett kvarter men invändigt ganska vitt - genom vilket solen koxade in klockan 10”.
P. A. Säve omtalar däremot i sina samlingar, Gothems prästgårdsbyggning på ett mera uttömmande sätt, även om hans anteckningar därom bygger på uppgifter som han inhämtat bland annat av bonden Per Olsson, Hangre född 1789, Säve har på dessa sammanställda uppgifter gjort en rekonstruktionsteckning och beskriver byggnaden på följande sätt:
”Huset låg i Ö. och V. eller i samma riktning som kyrkan. Platsen var densamma där prästgårdsbyggningen ligger nu. Huset hade två våningar, tämligen lågt tak, täckt med tegel. Var tvärs på genomdraget av en förstuga med en hög och vidvälvd dörr, i var ända prydd med en grann, bågformig, i mitten av en ros eller krona tvådelad sten.
I källaren fanns dessutom en brunn. När det gamla huset, oaktat böndernas envisa motstånd revs ned, såldes denna prydliga portalsten på auktion och inköptes för några styver av en bonde vid Hangre, varest den 1861 sönderslogs av Jac. Jacobsson och inlades i hans nya byggning som spisärila. Vidare uppgav Per Olsson, Hangre, att öster om denna klosterliknande stenbyggning fanns ett av stockar i knut sammanbyggt kök, med någorlunda högt tegeltak och stengolv samt dörr på gaveln.
En märklig prästfamilj
I ”Gotländskt arkiv” - Fornvännernas tidskrift av år 1941 - har landsantikvarie Gunnar Svahnström lämnat en utförlig redogörelse över den gamla prästgårdsbyggnaden i Gothem, baserad på arkivanteckningar och på grundval av egna undersökningar på platsen. I hans intressanta artikel finns även återgivet en berättelse av Carl Gustav Gottfrid Hilfeling om dennes besök i Gothems gamla prästgård under juli månad år 1801.
Som denna berättelse även ger en ganska utförlig bild av husets konstruktion som den kyrkoherdefamilj som då hade hand om själavården i denna avlägsna församling i en gotländsk kustsocken, vill jag återge den här, dock med det förbehållet att den inte får anses som typisk för de gotländska prästhemmen i början av 1800-talet.
Hilfeling skriver: ”Kl. 11 den 21 juli 1801 inträttades jag i Gothems prästgård. Träffade inte vice pastorn hr Lundsberg hemma utan endast hans fru, som ej tycktes vara vid särskilt gott humör. Tur var att gästgivaregården ej låg långt ifrån kyrkan, där jag tog mitt kvarter tills vidare, helst man där berättade att pastorn ej kunde vara så långt från hemmet, utan blott kringgick jaktmarkerna och kanske blev borta en natt, allt som jakten hade lyckats till.
Den 22/7. På gästgivaregården hade jag min kammare. Fick kokta ägg till aftonen, äggröra till middag, smör och bröd till frukost med kalla, kokta ägg. Mjölk nyttjade jag i vattnen - med ett ord - jag mådde väl på enfaldigt vis. Den 23/7, hade man fått färsk strömming och det blev kalas till frukost - inga ägg mera - tänkte jag. Gjorde en delikat måltid, fick en á två supar ”skäl”, god finkel däruppå och befann mig väl därav. Begav mig kl. 10 till prästgården, blev av pastorn ganska välkommen - Gud vete huru av dess fru, visade inget tecken därtill, varken vid ankomsten eller vid bordet som var ovanligt eländigt serverat.
Ett välvt rum på varje botten
H. fortsätter ”Av pastorn blev jag anmodad att flytta till prästgården. Blev anvisat en kammare, dit man gick på en stege, var detta en uråldrig trappa, måste jag tillstå mig aldrig sett maken därtill. Trappuppgången var mörk, bestod av tjocka plankor, varuppå sedan ribbor voro påslagna likt broar som pläga göras till finnfartygen i Stockholm. Dessa voro nu av jord och smuts så fyllde att fotfäste näppeligen kunde fås. Det såg ut som om denna trappa i mannaminne ej varit sopad eller rengjord. Själva prästhuset var väl ock ett av de äldsta, byggda med slipad stenfodring omkring dörrar och fönster, ävensom i alla husets väggskåp och yttre hörn. Rummen intill voro välvda, i sällan mer än ett på varje botten, med en trappa upp eller ned till ett annat. I största och första rummet man inkom, sågs till sidan uppe i valvet ett fönster som en stjärna, och som mitt uti också hade ett litet fönster med små rutor. Detta fönster hade förmodligen från början varit det enda som givit rummet ljus.
Den kammare jag logerade uti, var likare ett rysligt arrestrum än en gästkammare. På långliga tider hade den aldrig blivit städad eller rengjord. Ej nog att bord och stolar voro fulla med damm. Jag måste själv avskrapa talg, annan spillning och osnygghet innan jag vågade lägga något på borden eller sätta mig på stolarna.
Sängen, som var uppbäddad, var sådan att jag gruvade mig då jag såg därpå varande smutsiga och trasiga lakan. Gud vet hur länge de därpå legat, och av hur många de blivit nyttjade, jag bad pigan, som drog av mig stövlarna, taga dem bort. Hon gjorde det utan att pastorn, som såg därpå, gjorde några reflektioner. Han trodde förmodligen, att jag ej brukade sådan överflöd som lakan.
Insvept i min kappa lade jag mig med rädsla ovanpå sängen, ty själva sängkläderna voro osnygga i högsta grad, svepte en duk kring huvud och ansikte. Länge kunde jag ej somna av fruktan för att angripas av den värsta ohyra, men utom larmet av råttors och kattors gnagande och jamande, märktes likväl ej annat än torra, utsvultna loppor, vilka efter undfången förfriskning, äntligen lät mig vila i ro.
En storväxt och härsklysten fru
I sin märkliga skildring av förhållandena i Gothems prästgård år 1801 heter det vidare hos C. G. G. Hilfeling:
”Jag kunde ej avhålla mig från att göra reflektioner över denna goda men nog så enfaldige pastors belägenhet, och hur han råkat ut för en sådan dålig hustru, i det han trodde sig göra lycka då han erhöll sin pastors enda dotter till gemål. Han trodde väl sig därigenom också vinna pastoratet.
Ganska väl märkte jag att hon var herre i huset, och att han ej vågade göra minsta påtal på något. Hon var frodig och stark till utseendet, stolt och högst inbilsk över sin förnäma börd som pastorsdotter. Särskilt kom detta till synes då det blev tal om pastor Lyths giftermål med sin moders hushållerska - en länsmansdotter men både snäll hushållerska och behaglig människa. Pastorskan yttrade då med avundsam min: -”Må tro - den simpla människan gjorde lycka framför hederligt folk som fick en residerande pastor”. - Kanske detta skulle vara en förebråelse för den stackars mannen att han ännu ej hade något pastorat och som han svårligen kunde hoppas på när det gällde Gothem i konkurrens med flera medtävlare: - Jag förundrar mig inte - skriver Hilfeling till slut - att pastorn föredrog jaktnöjet framför kammaren hos en ständigt missnöjd, och över all beskrivning smutsig hustru.
Jag hade gärna flyttat till min lilla kammare i gästgivaregården och ätit ägg varenda dag - de voro åtminstone renligare - men jag ville ej göra pastorn missnöjd. Under besöket i prästgården hade han dock visat mig all den gästfrihet och välvilja som man överhuvudtaget kunde åstadkomma”.
-Va jär däu för en? säggd Svalings-Hans.
-Ja jär en vandringsman, säggd bysen.
-Hur läng har dän da vandrä da? frågade Svalings-Hans.
-I flair hundre ar blev bysens svar.
-Nå så laup da i Guds namn sade Svalings-Hans, och därvid hörde han liksom hur en stor fågel flög upp ur busken. Bysen vart försvunnen och han såg honom aldrig mer.
Gothem socken, varifrån denna sägen härstammar, tillhör en av de intressantaste kustsocknarna inom den nordöstra delen av ön med sina vida skogsmarker, strandängar, holmar och gamla fisklägen. Längst i norr söker sig den stora Gothemsån ut i havet vid en vidsträckt och ljuvlig badstrand. Mitt inne i skogsmarken ligger det fridlysta Storsunds-träsket.
Genuin kulturbygd
Som gammal genuin kulturbygd söker också Gothem sin like över hela ön. Vid kusten härnere idkade ännu under första världskriget gamle klockaren Gahnström ”käutfiske” med sina urgamla fångstredskap. Här och var i skogarna hittar man ruinerna från 17-1800-talets små sågverk och kvarnar där fordom de små årännorna flöt fram.
Ja även när det gäller språket talade man, ännu ett gott stycke fram på detta århundrade, en genuin gotländska, praktiskt taget från varje inblandning av främmande ord och Visbydialekt. Många urgamla gårdsnamn såsom ”Kaupungs”, ”Tummungs”, ”Båtvaldä” och ”Gajvidä” äger allesammans en fornnordisk klang och för tankarna till forna tiders vikingar och farmannabönder, som med egna skutor plöjde haven, drev köpenskap på främmande kuster och förde rika skatter med sig hem.
Socknens kyrka är också ett förnämligt byggnadsverk från denna storhetstid, uppförd med ett jättetorn som en gång var Gotlands högsta och invändigt prydd med heraldiska örnar, de märkliga ”månadstavlorna” och en korstol från tidig medeltid.
I Gothem finns f ö ännu två vackra, medeltida gårdsportar bevarade. Den ena står vid infarten till Kaupungs gård, den andra bildar infart till prästgården söder om kyrkan. Ett ännu unikare byggnadsverk som fanns här i tämligen ograverat skick fram till år 1827, var den medeltida prästgårdsbyggnaden, som sannolikt var Gotlands dåvarande äldsta bostadshus av sten.
- Det enda vi nu kan utröna om denna märkliga byggnads utformning finns, dels i P. A. Säves anteckningar därom, dels i en mycket kort anteckning i Carl von Linnés berättelse om sin gotländska resa. - Linné ger där följande kortfattade beskrivning av detta underliga hus:
Byggnaden som liknade ett ”kloster”.
”Prästgården tycktes ha varit ett kloster, att döma av dess tjocka murar och valv, på vilket valv i salen var ett fönster likt en åttkantig stjärna - utantill föga över ett kvarter men invändigt ganska vitt - genom vilket solen koxade in klockan 10”.
P. A. Säve omtalar däremot i sina samlingar, Gothems prästgårdsbyggning på ett mera uttömmande sätt, även om hans anteckningar därom bygger på uppgifter som han inhämtat bland annat av bonden Per Olsson, Hangre född 1789, Säve har på dessa sammanställda uppgifter gjort en rekonstruktionsteckning och beskriver byggnaden på följande sätt:
”Huset låg i Ö. och V. eller i samma riktning som kyrkan. Platsen var densamma där prästgårdsbyggningen ligger nu. Huset hade två våningar, tämligen lågt tak, täckt med tegel. Var tvärs på genomdraget av en förstuga med en hög och vidvälvd dörr, i var ända prydd med en grann, bågformig, i mitten av en ros eller krona tvådelad sten.
I källaren fanns dessutom en brunn. När det gamla huset, oaktat böndernas envisa motstånd revs ned, såldes denna prydliga portalsten på auktion och inköptes för några styver av en bonde vid Hangre, varest den 1861 sönderslogs av Jac. Jacobsson och inlades i hans nya byggning som spisärila. Vidare uppgav Per Olsson, Hangre, att öster om denna klosterliknande stenbyggning fanns ett av stockar i knut sammanbyggt kök, med någorlunda högt tegeltak och stengolv samt dörr på gaveln.
En märklig prästfamilj
I ”Gotländskt arkiv” - Fornvännernas tidskrift av år 1941 - har landsantikvarie Gunnar Svahnström lämnat en utförlig redogörelse över den gamla prästgårdsbyggnaden i Gothem, baserad på arkivanteckningar och på grundval av egna undersökningar på platsen. I hans intressanta artikel finns även återgivet en berättelse av Carl Gustav Gottfrid Hilfeling om dennes besök i Gothems gamla prästgård under juli månad år 1801.
Som denna berättelse även ger en ganska utförlig bild av husets konstruktion som den kyrkoherdefamilj som då hade hand om själavården i denna avlägsna församling i en gotländsk kustsocken, vill jag återge den här, dock med det förbehållet att den inte får anses som typisk för de gotländska prästhemmen i början av 1800-talet.
Hilfeling skriver: ”Kl. 11 den 21 juli 1801 inträttades jag i Gothems prästgård. Träffade inte vice pastorn hr Lundsberg hemma utan endast hans fru, som ej tycktes vara vid särskilt gott humör. Tur var att gästgivaregården ej låg långt ifrån kyrkan, där jag tog mitt kvarter tills vidare, helst man där berättade att pastorn ej kunde vara så långt från hemmet, utan blott kringgick jaktmarkerna och kanske blev borta en natt, allt som jakten hade lyckats till.
Den 22/7. På gästgivaregården hade jag min kammare. Fick kokta ägg till aftonen, äggröra till middag, smör och bröd till frukost med kalla, kokta ägg. Mjölk nyttjade jag i vattnen - med ett ord - jag mådde väl på enfaldigt vis. Den 23/7, hade man fått färsk strömming och det blev kalas till frukost - inga ägg mera - tänkte jag. Gjorde en delikat måltid, fick en á två supar ”skäl”, god finkel däruppå och befann mig väl därav. Begav mig kl. 10 till prästgården, blev av pastorn ganska välkommen - Gud vete huru av dess fru, visade inget tecken därtill, varken vid ankomsten eller vid bordet som var ovanligt eländigt serverat.
Ett välvt rum på varje botten
H. fortsätter ”Av pastorn blev jag anmodad att flytta till prästgården. Blev anvisat en kammare, dit man gick på en stege, var detta en uråldrig trappa, måste jag tillstå mig aldrig sett maken därtill. Trappuppgången var mörk, bestod av tjocka plankor, varuppå sedan ribbor voro påslagna likt broar som pläga göras till finnfartygen i Stockholm. Dessa voro nu av jord och smuts så fyllde att fotfäste näppeligen kunde fås. Det såg ut som om denna trappa i mannaminne ej varit sopad eller rengjord. Själva prästhuset var väl ock ett av de äldsta, byggda med slipad stenfodring omkring dörrar och fönster, ävensom i alla husets väggskåp och yttre hörn. Rummen intill voro välvda, i sällan mer än ett på varje botten, med en trappa upp eller ned till ett annat. I största och första rummet man inkom, sågs till sidan uppe i valvet ett fönster som en stjärna, och som mitt uti också hade ett litet fönster med små rutor. Detta fönster hade förmodligen från början varit det enda som givit rummet ljus.
Den kammare jag logerade uti, var likare ett rysligt arrestrum än en gästkammare. På långliga tider hade den aldrig blivit städad eller rengjord. Ej nog att bord och stolar voro fulla med damm. Jag måste själv avskrapa talg, annan spillning och osnygghet innan jag vågade lägga något på borden eller sätta mig på stolarna.
Sängen, som var uppbäddad, var sådan att jag gruvade mig då jag såg därpå varande smutsiga och trasiga lakan. Gud vet hur länge de därpå legat, och av hur många de blivit nyttjade, jag bad pigan, som drog av mig stövlarna, taga dem bort. Hon gjorde det utan att pastorn, som såg därpå, gjorde några reflektioner. Han trodde förmodligen, att jag ej brukade sådan överflöd som lakan.
Insvept i min kappa lade jag mig med rädsla ovanpå sängen, ty själva sängkläderna voro osnygga i högsta grad, svepte en duk kring huvud och ansikte. Länge kunde jag ej somna av fruktan för att angripas av den värsta ohyra, men utom larmet av råttors och kattors gnagande och jamande, märktes likväl ej annat än torra, utsvultna loppor, vilka efter undfången förfriskning, äntligen lät mig vila i ro.
En storväxt och härsklysten fru
I sin märkliga skildring av förhållandena i Gothems prästgård år 1801 heter det vidare hos C. G. G. Hilfeling:
”Jag kunde ej avhålla mig från att göra reflektioner över denna goda men nog så enfaldige pastors belägenhet, och hur han råkat ut för en sådan dålig hustru, i det han trodde sig göra lycka då han erhöll sin pastors enda dotter till gemål. Han trodde väl sig därigenom också vinna pastoratet.
Ganska väl märkte jag att hon var herre i huset, och att han ej vågade göra minsta påtal på något. Hon var frodig och stark till utseendet, stolt och högst inbilsk över sin förnäma börd som pastorsdotter. Särskilt kom detta till synes då det blev tal om pastor Lyths giftermål med sin moders hushållerska - en länsmansdotter men både snäll hushållerska och behaglig människa. Pastorskan yttrade då med avundsam min: -”Må tro - den simpla människan gjorde lycka framför hederligt folk som fick en residerande pastor”. - Kanske detta skulle vara en förebråelse för den stackars mannen att han ännu ej hade något pastorat och som han svårligen kunde hoppas på när det gällde Gothem i konkurrens med flera medtävlare: - Jag förundrar mig inte - skriver Hilfeling till slut - att pastorn föredrog jaktnöjet framför kammaren hos en ständigt missnöjd, och över all beskrivning smutsig hustru.
Jag hade gärna flyttat till min lilla kammare i gästgivaregården och ätit ägg varenda dag - de voro åtminstone renligare - men jag ville ej göra pastorn missnöjd. Under besöket i prästgården hade han dock visat mig all den gästfrihet och välvilja som man överhuvudtaget kunde åstadkomma”.