Drunkningsdrama i Bogeviken
Det här är hämtat från ett tidningsurklipp ur Gotlands Allehanda den 21 december 1972, året då tidningen fyllde 100 år. Det handlar om ett drunkningsdrama i Bogeviken och året är 1710. Texten är skriven av Nils Fagerlund.
Anno Domini 1710 - Det stora Nordiska kriget rasade på sitt tionde år med oförminskad kraft. Det var även det året då fältherren Magnus Stenbock räddade skåningarna från danskarnas invasion, genom sin triumferande seger vid Helsingborg. Året innan - 1709 hade tolfte Karls ärorika karolinerarmé förintats i slaget vid Poltava, medan kungen själv befanns på flyktande fötter till turkarnas land.
I skuggan av detta stormäktiga slaktande, hade de hemmavarande folken i Svea rike ett alldeles eget krig att utkämpa, nämligen den eviga striden mot fattigdom och svält, vars spöke sedan krigets början år 1700 grinade dem i ansiktet. De gotländska landsvägarna slingrade sig fram genom djupa skogar. Vägarna var smala, krokiga, sumpiga och fulla med knöliga trädrötter. Just nu i nådens år 1710 på vintern låg landet täckt av ett flera alnar djupt snötäcke, som utplånade alla konturer av befintliga vägar. I detta igensnöade rike ökade skaran av kringvandrande skaror med tiggarstav och påse. I Visby såväl som på landet hade de lyckligt lottade, sett till sina lador, de var försedda med extra kraftiga hänglås och nogsamt igenbommade, eftersom ständiga inbrott skedde av dessa vägens vandrare i deras jakt efter födan för livets uppehållande. Många utarmade familjer övergav hus och gård, tog barnaskaran med sig och gick vägarna fram, strövade socknarna igenom över hela ön för att på det sätter söka frälsa sina och ungarnas usla liv. Många av dem dukade under i dessa svältens bittra tid, då människor syntes utskavda intill blotta benknotorna.
Här skall berättas om en familj som gick undergången till mötes under sin fåfänga jakt efter livets förnödenheter.
Syntes utmattade
Sålunda hände sig en dag i detta nådens år anno 1710, att bonden Jacob Mickelson stod på trappkvisten till sin stuga och blickade ut över det igensnöade landskapet, där ingen väg stod att skönja så långt mänskligt öga kunde se. Mickelson var en lugn och trygg bonde, varken fattig eller rik, hade gården samman med hustrun, sedan ungarna var flyttade från hemmet. Så stod han sålunda där på stugtrappan, och det var god och stadig bredd mellan stövelskaften. Då fick han se hur några personer syntes närma sig gården pulsande genom den djupa snön. Främst gick en storväxt kvinna, och därefter en spinkvuxen man, som trampade i kvinnans fotspår. Deras steg var snubblande och syntes utmattade. Vid framkomsten till bonden mösshälsade karlen med sin utskavda skinnluva, medan kvinnan neg och doppade sina blöta långkjolar djupt i snön. Då såg Mickelson att ett litet barn vilade i hennes famn, insvept i en tunn schal med trådiga fransar, och barnet gav ifrån sig något svagt gnällande.
En kronans man
Kvinnan önskade guds fred över stugan och dess inneboende, talade om att hon hette Dorothea och att den man vid hennes sida, som mest liknade en fågelskrämmare i sina lumpna persedlar, han var hennes äkta man sedan någon tid tillbaka. Hon undrade sedan i ödmjukhet, om det måtte gå för sig få komma under värmande stugtak, efter de hade vandrat hela dagen sedan ottan, och det utan en gnutta mat eller dricka. Hennes dotter var även i behov av någon skvätt varm mjölk. Mickelson var en vänlig karl som ej kunde neka sin nästa ett bistånd, så han svängde upp halvdörrarna till stugan och bjöd dem in i sitt stora och skumma kök, där en redig brasa flammade på härden, där en kittel hängde i sin kedja över elden. Främmandet sjönk uttröttade ned på långbänken, mannen strök mössan av sitt toviga hår och tycktes falla i sömn med armarna på det grovhyvlade bordet. Hustru Mickelson skyndade få mat och dryck på bordet. En stund senare rapade mannen belåtet som ett tecken på god mättnad. Bonden och hustrun hade tysta bevittnat den utsvultna familjens glupande aptit, där träbyttor och tennfat snart var länsade till sista smulan, liksom ölstånkan och mjölkbunken var tömd. Då begärde bonden närmare få veta deras namn, och mannen förklarade, att de var komna från Smålandet, närmare bestämt Frodinge kommun i Kalmar län, och namnet han bar, det var Oluff Persson. Han var egentligen en kronans karl, stadd som båtsman på Hellvi, men som dess usla lön ej rådde försörja dem nuförtiden, måste de ge sig ut på vägarna. Och skulle vara bra nog, om det måtte gå att få låna roddbåt, eftersom de ämnade sig till Fårö att besöka anhöriga. Mickelson svarade, att det nog kunde gå för sig, men undrade varför de ej sökt låna båt på något närmare håll. Det hade de nog gjort, det var visst och sant, men överallt hade de blivit utmotade, hade blivit skällda för tiggarpack och tjuvafölje. Bönderna hade gapat efter dem:
”Gack ut från gård och grund förbannade löskefolk, innan hundar släpps lösa efter er”.
Mickelson nickade att han visste hur det var, men menade att dagen nog var för långt liden att ge sig ut till havs, eftersom mörkret skulle falla över dem innan de hunnit fram. Hustru Mickelson ämnade göra upp eld i kammaren bak köket, där de kunde låna natthus och ge sig av tidigt i ottan nästa dag. Så blev det även. Sedan då husets folk i mörkningen kommit till nattvila, hördes från kammaren en hiskelig träta mellan karlen och hans kvinna, som sedan kom att fortfara till sena midnatten. Många hårda ord växlades därinne i kammarens nattmörker, och berövade bondfolket deras behövande nattsömn.
I gryningen gav sig folket till stranden, där Mickelsons båt låg uppdragen i snön, och sedan såg bonden dem ro iväg ut på Bogevikens stilla vatten, efter han fått löfte om båtens återlämnande om några dagar. Det var sålunda med mycken förvåning som Mickelson redan om eftermiddagen fann båten roende mot landet med Oluff Persson ensam. Sedan båtsmannen kommit iland undrade givetvis bonden var hustru Dorothea hade blivit av. Oluff förklarade, att de efter någon timmes rodd blivit oense om det mesta, varför han lämnat av hustrun och barnet på Lärbrolandet, att där genom allmosors tiggande söka sitt uppehälle bäst de kunde. Nu trodde Mickelson ej på den uppgiften, efter han hade lagt märke till att båten befanns vara begiven av en myckenhet vatten inombordet, och även Oluff själv var våt till midjan. Vad hade sålunda inträffat där ute på vattnet? Och hur kunde folk från Smålandet på andra sidan havet ha släktingar på Fårö? Kanske bäst Oluff gack till prästen Petrus Salmonius och talade om det sanna förhållandet.
Inför rätta
Så gick det alltså till, då kronobåtsman Oluff Persson ställdes inför rätta i Allekvia tingsstuga, där häradshövding Jacob Clerck hade instämt honom som misstänkt för att ha dränkt hustrun och barnet. Genom ett noggrant spaningsarbete skaffade Clerck fram en del vittnen, tillräckligt många för att få till stånd en rannsakan. Under väntan på detta satt Oluff fängslad i Kajsartornet, dit han förpassats tills tiden var inne, och uthämtades nu till tingsplatsen. Alla vittnesmålen kan ej här återges, blott en del av dem, som räckte för en fällande dom. Sålunda vittnade dannemannen Båtel Fjäles hustru Brita. (danneman - en redbar och hederlig karl med stort förtroende). Att dessa folken hade i fjol något före jultiden kommit till Fjäles gård, begripna av svår träta, där även några slängar delats ut av hustrun, då hennes klenvuxne man for i backen. Hon bar då ett nästan nyfött barn. Dorothea hade sedan alldeles strax löpt objuden in i Fjäles stuga och satt sig vid spisen för att värma sig. Oluff hade även han med mycket hetsig ilska gått efter henne. Och där i Fjäles stugkök hade han varsnat värjan som hängde på väggen. Han begynte rycka i fästet för att ta ned vapnet, skrek i detsamma att han ämnade sticka ihjäl hustrun och barnet. Dorothea rev då upp sin söndriga blus där framtill och sa till mannen att där sätta värjan för att vara säker på hennes saliga hädanfärd. Men värjan ville inte släppa taget från väggen, och hustrun sprang då ut på gården, där hon med barnet i famnen begynte sjunga en oanständig visa, med så hög röst att det måtte hörts över hela Hellvi socken med omnejd. Oluff ropade efter henne, att han noga skulle se till att denna sången skulle bliva tystad, förr eller senare. Vittnet förklarade, att det varit ett fasligt oväsende i stugan innan de äntligen lämnade gården. Mer hade vittnet inte att förtälja.
Oluff Persson kallades till förhör, befalldes hålla sig till sanningens rena tal utan omsvängande lögner. Han tillfrågades hur gammal han var. Svarade att han ej visste, men trodde sig vara vid pass trettio år eller så omkring, och hustrun Dorothea hade varit något yngre efter vad han förmodade, men därom visste Oluff ej klart besked. (reds anm: redan då fanns stavfel i tidningarna, för i GA stod det beksed). Clerck ville nu veta vad som hade hänt på havet, då hans hustru, som man förmodade var bliven död. Oluff med blicken i golvet undrade stillsamt hur man visste om hustrun var död - hade hon måhända blivit i landfluten någonstans?
Föll överbord
Clerck uppmanade Oluff med stränghet att nogsamt vakta sig för slikt ohöviskt tal i rätten, samt hans tal måtte inskränka sig till ja eller nej. Hade sålunda hustrun och barnet ej omkommit ömkligen på havet? Oluff svarade envist, att han lämnat av dem på Lärbrolandet. Där har ingen enda människa sett dem, menade Clerck. Därför visste man att Oluff talade lögnaktigt språk i rätten. Ville han måhända bli klämd av handklovarna för att sanningen måtte komma i dagens ljus. Under hot om handklovar fann då Oluff för säkrast att berätta vad som hänt, att sedan de rott ungefär en timme, hade ett stort isflak kommit flytande och slagit till båten, som genast begynt häftigt vicka, varvid hustrun Dorothea och barnet fallit i vattnet och strax bortflutit med den starka strömmen. Själv hade Oluff även fallit i vattnet, men räddat sig genom att flyta på en åra, och under stor fara till sitt liv räddat sig upp i båten. Alltmedan hustrun och barnet kämpade förgäves och blev borta.
Eländigaste fattigdom
Efterhand kom så genom olika vittnesmål i dagen, att Oluffs äktenskap varit fyllt av den eländigaste fattigdom. Den lön han åtnjöt som kronobåtsman hade gått till öl och brännvins drickande i tid och otid, även röktobakens syndfulla njutning hade han nyttjat. Sålunda beskrives denna Oluff vara en man, hemfallen till dryckenskap och piprökande. Ett annat vittne kunde berätta, att Oluff måtte fara med osanning, då han påstått att något isflak skulle fått båten att kantra. Vittnet var båtägaren själv, Jacob Mickelson, som mindes den dagen då roddturen företogs hade ingen is funnits i sikte på hela Bogeviken, och havet hade legat blankt som glas.
Oluff inkallades åter och förmanades med stränghet att bekänna sanningen om hustruns och barnets olyckliga öde. Oluff begynte gråtande och snyftande sin berättelse om äktenskapets bedrövligheter. Hustrun hade varit honom överlägsen i allt, och de många hårda slängar han fått rådde han ej längre kunna räkna, så många som de var till antalet. Både plättpanna och brödspade hade denna svåra kvinna nyttjat som tillhygge, och han hade tidvis av hennes hanterande varit liggandes utan sitt medvetande. Men han var intet skuld till hennes frånfälle.
Falsk manöver
Då kom ett nytt vittne till tals, en dräng från Hellvi hade hört Oluff säga, att den förmenta roddturen till Fårö, endast var en falsk manöver, då Oluff i stället haft för mening att sätta hustrun och barnet i land på någon öde holme utanför Gotland, att de där skulle avlida av svälten, och aldrig bli igenfunna. Vittnet hade även hört Oluff säga, att han ämnade låna bössa och skjuta hustrun ihjäl. Inför detta förkrossande vittnesmål fann Oluff för gott att bekänna, att han visserligen ej skuffat dem överbord, men att han inte hade gjort försök att rädda dem då de fallit i vattnet. Som nära nog var detsamma som att han varit skuld till deras död.
Åter förpassades Oluff till Kajsartornet i avvaktan på rättens utslag. Där satt han i bister vinterkyla och försmäktande, blev angripen av svår ledvärk och svullnad, liksom skörbjugg. Under den tiden flöt hustrun och barnets kroppar iland i Vägumeviken, och blev snart föremål för läkarens undersökning. Dennes utlåtande ”...gav vid handen, att kropparna befanns stadda i förruttnelse och angripna av havets djur, så att kropparna hölls tillsammans endast av senor och muskulaturer. I hustruns huvud syntes ett halv tum brett hål vid högra örat efter ett hårt slag. Barnet var oskadat”.
Halshuggning
Häradsrätten dömde Oluff till livets förlust medelst halshuggning. Delinkventen uthämtades till Tingsplatsen att avhöra domen, som han tog emot med mycken gråt och jämmerlig klagan med bönfallande om förskoning till livet. Han var då så svag efter den långa vistelsen i fångtornet, att han knappt rådde stå på benen. Han var svårt ledbruten och angripen av skörbjugg. Avrättningen skulle gå av stapeln på Endrebacke, så snart häradsrätten inhämtat Svea Hovrätts slutliga dom.
Hovrätten friade emellertid båtsmannen för dråpet, eftersom man ej fann bevisningen fällande. Såren i hustruns huvud kunde väl vara förorsakade av annat än mannens våld. Han var därför benådad till livet. Skall i stället löpa nio gatlopp och därefter sändas till Marstrands fästning på tio års straffarbete. Om man tänker på Oluff Perssons brutna hälsa vid det tillfället, så förstår man att ej mycket behövdes för att han skulle avlida. Fästningsarbete tog för det mesta knäcken på betydligt starkare folk än denne klenbyggde man. Desslikes skulle han dessförinnan löpa nio gatlopp, med slag av spön på blottad rygg.
Gatlopp - den straffade hade att löpa mellan en rad uppställda karlar av varierande antal mellan 100-300 man, alla med varsitt spö i handen, som skulle slås mot den löpandes blottade rygg. I det här fallet hade Oluff således att löpa nio gånger fram och tillbaka genom denna ”gata”. Straffet avskaffades 1812 och ersattes med prygelstraff. Gatlopp nämnes första gången 1347 i Falun.
Anno Domini 1710 - Det stora Nordiska kriget rasade på sitt tionde år med oförminskad kraft. Det var även det året då fältherren Magnus Stenbock räddade skåningarna från danskarnas invasion, genom sin triumferande seger vid Helsingborg. Året innan - 1709 hade tolfte Karls ärorika karolinerarmé förintats i slaget vid Poltava, medan kungen själv befanns på flyktande fötter till turkarnas land.
I skuggan av detta stormäktiga slaktande, hade de hemmavarande folken i Svea rike ett alldeles eget krig att utkämpa, nämligen den eviga striden mot fattigdom och svält, vars spöke sedan krigets början år 1700 grinade dem i ansiktet. De gotländska landsvägarna slingrade sig fram genom djupa skogar. Vägarna var smala, krokiga, sumpiga och fulla med knöliga trädrötter. Just nu i nådens år 1710 på vintern låg landet täckt av ett flera alnar djupt snötäcke, som utplånade alla konturer av befintliga vägar. I detta igensnöade rike ökade skaran av kringvandrande skaror med tiggarstav och påse. I Visby såväl som på landet hade de lyckligt lottade, sett till sina lador, de var försedda med extra kraftiga hänglås och nogsamt igenbommade, eftersom ständiga inbrott skedde av dessa vägens vandrare i deras jakt efter födan för livets uppehållande. Många utarmade familjer övergav hus och gård, tog barnaskaran med sig och gick vägarna fram, strövade socknarna igenom över hela ön för att på det sätter söka frälsa sina och ungarnas usla liv. Många av dem dukade under i dessa svältens bittra tid, då människor syntes utskavda intill blotta benknotorna.
Här skall berättas om en familj som gick undergången till mötes under sin fåfänga jakt efter livets förnödenheter.
Syntes utmattade
Sålunda hände sig en dag i detta nådens år anno 1710, att bonden Jacob Mickelson stod på trappkvisten till sin stuga och blickade ut över det igensnöade landskapet, där ingen väg stod att skönja så långt mänskligt öga kunde se. Mickelson var en lugn och trygg bonde, varken fattig eller rik, hade gården samman med hustrun, sedan ungarna var flyttade från hemmet. Så stod han sålunda där på stugtrappan, och det var god och stadig bredd mellan stövelskaften. Då fick han se hur några personer syntes närma sig gården pulsande genom den djupa snön. Främst gick en storväxt kvinna, och därefter en spinkvuxen man, som trampade i kvinnans fotspår. Deras steg var snubblande och syntes utmattade. Vid framkomsten till bonden mösshälsade karlen med sin utskavda skinnluva, medan kvinnan neg och doppade sina blöta långkjolar djupt i snön. Då såg Mickelson att ett litet barn vilade i hennes famn, insvept i en tunn schal med trådiga fransar, och barnet gav ifrån sig något svagt gnällande.
En kronans man
Kvinnan önskade guds fred över stugan och dess inneboende, talade om att hon hette Dorothea och att den man vid hennes sida, som mest liknade en fågelskrämmare i sina lumpna persedlar, han var hennes äkta man sedan någon tid tillbaka. Hon undrade sedan i ödmjukhet, om det måtte gå för sig få komma under värmande stugtak, efter de hade vandrat hela dagen sedan ottan, och det utan en gnutta mat eller dricka. Hennes dotter var även i behov av någon skvätt varm mjölk. Mickelson var en vänlig karl som ej kunde neka sin nästa ett bistånd, så han svängde upp halvdörrarna till stugan och bjöd dem in i sitt stora och skumma kök, där en redig brasa flammade på härden, där en kittel hängde i sin kedja över elden. Främmandet sjönk uttröttade ned på långbänken, mannen strök mössan av sitt toviga hår och tycktes falla i sömn med armarna på det grovhyvlade bordet. Hustru Mickelson skyndade få mat och dryck på bordet. En stund senare rapade mannen belåtet som ett tecken på god mättnad. Bonden och hustrun hade tysta bevittnat den utsvultna familjens glupande aptit, där träbyttor och tennfat snart var länsade till sista smulan, liksom ölstånkan och mjölkbunken var tömd. Då begärde bonden närmare få veta deras namn, och mannen förklarade, att de var komna från Smålandet, närmare bestämt Frodinge kommun i Kalmar län, och namnet han bar, det var Oluff Persson. Han var egentligen en kronans karl, stadd som båtsman på Hellvi, men som dess usla lön ej rådde försörja dem nuförtiden, måste de ge sig ut på vägarna. Och skulle vara bra nog, om det måtte gå att få låna roddbåt, eftersom de ämnade sig till Fårö att besöka anhöriga. Mickelson svarade, att det nog kunde gå för sig, men undrade varför de ej sökt låna båt på något närmare håll. Det hade de nog gjort, det var visst och sant, men överallt hade de blivit utmotade, hade blivit skällda för tiggarpack och tjuvafölje. Bönderna hade gapat efter dem:
”Gack ut från gård och grund förbannade löskefolk, innan hundar släpps lösa efter er”.
Mickelson nickade att han visste hur det var, men menade att dagen nog var för långt liden att ge sig ut till havs, eftersom mörkret skulle falla över dem innan de hunnit fram. Hustru Mickelson ämnade göra upp eld i kammaren bak köket, där de kunde låna natthus och ge sig av tidigt i ottan nästa dag. Så blev det även. Sedan då husets folk i mörkningen kommit till nattvila, hördes från kammaren en hiskelig träta mellan karlen och hans kvinna, som sedan kom att fortfara till sena midnatten. Många hårda ord växlades därinne i kammarens nattmörker, och berövade bondfolket deras behövande nattsömn.
I gryningen gav sig folket till stranden, där Mickelsons båt låg uppdragen i snön, och sedan såg bonden dem ro iväg ut på Bogevikens stilla vatten, efter han fått löfte om båtens återlämnande om några dagar. Det var sålunda med mycken förvåning som Mickelson redan om eftermiddagen fann båten roende mot landet med Oluff Persson ensam. Sedan båtsmannen kommit iland undrade givetvis bonden var hustru Dorothea hade blivit av. Oluff förklarade, att de efter någon timmes rodd blivit oense om det mesta, varför han lämnat av hustrun och barnet på Lärbrolandet, att där genom allmosors tiggande söka sitt uppehälle bäst de kunde. Nu trodde Mickelson ej på den uppgiften, efter han hade lagt märke till att båten befanns vara begiven av en myckenhet vatten inombordet, och även Oluff själv var våt till midjan. Vad hade sålunda inträffat där ute på vattnet? Och hur kunde folk från Smålandet på andra sidan havet ha släktingar på Fårö? Kanske bäst Oluff gack till prästen Petrus Salmonius och talade om det sanna förhållandet.
Inför rätta
Så gick det alltså till, då kronobåtsman Oluff Persson ställdes inför rätta i Allekvia tingsstuga, där häradshövding Jacob Clerck hade instämt honom som misstänkt för att ha dränkt hustrun och barnet. Genom ett noggrant spaningsarbete skaffade Clerck fram en del vittnen, tillräckligt många för att få till stånd en rannsakan. Under väntan på detta satt Oluff fängslad i Kajsartornet, dit han förpassats tills tiden var inne, och uthämtades nu till tingsplatsen. Alla vittnesmålen kan ej här återges, blott en del av dem, som räckte för en fällande dom. Sålunda vittnade dannemannen Båtel Fjäles hustru Brita. (danneman - en redbar och hederlig karl med stort förtroende). Att dessa folken hade i fjol något före jultiden kommit till Fjäles gård, begripna av svår träta, där även några slängar delats ut av hustrun, då hennes klenvuxne man for i backen. Hon bar då ett nästan nyfött barn. Dorothea hade sedan alldeles strax löpt objuden in i Fjäles stuga och satt sig vid spisen för att värma sig. Oluff hade även han med mycket hetsig ilska gått efter henne. Och där i Fjäles stugkök hade han varsnat värjan som hängde på väggen. Han begynte rycka i fästet för att ta ned vapnet, skrek i detsamma att han ämnade sticka ihjäl hustrun och barnet. Dorothea rev då upp sin söndriga blus där framtill och sa till mannen att där sätta värjan för att vara säker på hennes saliga hädanfärd. Men värjan ville inte släppa taget från väggen, och hustrun sprang då ut på gården, där hon med barnet i famnen begynte sjunga en oanständig visa, med så hög röst att det måtte hörts över hela Hellvi socken med omnejd. Oluff ropade efter henne, att han noga skulle se till att denna sången skulle bliva tystad, förr eller senare. Vittnet förklarade, att det varit ett fasligt oväsende i stugan innan de äntligen lämnade gården. Mer hade vittnet inte att förtälja.
Oluff Persson kallades till förhör, befalldes hålla sig till sanningens rena tal utan omsvängande lögner. Han tillfrågades hur gammal han var. Svarade att han ej visste, men trodde sig vara vid pass trettio år eller så omkring, och hustrun Dorothea hade varit något yngre efter vad han förmodade, men därom visste Oluff ej klart besked. (reds anm: redan då fanns stavfel i tidningarna, för i GA stod det beksed). Clerck ville nu veta vad som hade hänt på havet, då hans hustru, som man förmodade var bliven död. Oluff med blicken i golvet undrade stillsamt hur man visste om hustrun var död - hade hon måhända blivit i landfluten någonstans?
Föll överbord
Clerck uppmanade Oluff med stränghet att nogsamt vakta sig för slikt ohöviskt tal i rätten, samt hans tal måtte inskränka sig till ja eller nej. Hade sålunda hustrun och barnet ej omkommit ömkligen på havet? Oluff svarade envist, att han lämnat av dem på Lärbrolandet. Där har ingen enda människa sett dem, menade Clerck. Därför visste man att Oluff talade lögnaktigt språk i rätten. Ville han måhända bli klämd av handklovarna för att sanningen måtte komma i dagens ljus. Under hot om handklovar fann då Oluff för säkrast att berätta vad som hänt, att sedan de rott ungefär en timme, hade ett stort isflak kommit flytande och slagit till båten, som genast begynt häftigt vicka, varvid hustrun Dorothea och barnet fallit i vattnet och strax bortflutit med den starka strömmen. Själv hade Oluff även fallit i vattnet, men räddat sig genom att flyta på en åra, och under stor fara till sitt liv räddat sig upp i båten. Alltmedan hustrun och barnet kämpade förgäves och blev borta.
Eländigaste fattigdom
Efterhand kom så genom olika vittnesmål i dagen, att Oluffs äktenskap varit fyllt av den eländigaste fattigdom. Den lön han åtnjöt som kronobåtsman hade gått till öl och brännvins drickande i tid och otid, även röktobakens syndfulla njutning hade han nyttjat. Sålunda beskrives denna Oluff vara en man, hemfallen till dryckenskap och piprökande. Ett annat vittne kunde berätta, att Oluff måtte fara med osanning, då han påstått att något isflak skulle fått båten att kantra. Vittnet var båtägaren själv, Jacob Mickelson, som mindes den dagen då roddturen företogs hade ingen is funnits i sikte på hela Bogeviken, och havet hade legat blankt som glas.
Oluff inkallades åter och förmanades med stränghet att bekänna sanningen om hustruns och barnets olyckliga öde. Oluff begynte gråtande och snyftande sin berättelse om äktenskapets bedrövligheter. Hustrun hade varit honom överlägsen i allt, och de många hårda slängar han fått rådde han ej längre kunna räkna, så många som de var till antalet. Både plättpanna och brödspade hade denna svåra kvinna nyttjat som tillhygge, och han hade tidvis av hennes hanterande varit liggandes utan sitt medvetande. Men han var intet skuld till hennes frånfälle.
Falsk manöver
Då kom ett nytt vittne till tals, en dräng från Hellvi hade hört Oluff säga, att den förmenta roddturen till Fårö, endast var en falsk manöver, då Oluff i stället haft för mening att sätta hustrun och barnet i land på någon öde holme utanför Gotland, att de där skulle avlida av svälten, och aldrig bli igenfunna. Vittnet hade även hört Oluff säga, att han ämnade låna bössa och skjuta hustrun ihjäl. Inför detta förkrossande vittnesmål fann Oluff för gott att bekänna, att han visserligen ej skuffat dem överbord, men att han inte hade gjort försök att rädda dem då de fallit i vattnet. Som nära nog var detsamma som att han varit skuld till deras död.
Åter förpassades Oluff till Kajsartornet i avvaktan på rättens utslag. Där satt han i bister vinterkyla och försmäktande, blev angripen av svår ledvärk och svullnad, liksom skörbjugg. Under den tiden flöt hustrun och barnets kroppar iland i Vägumeviken, och blev snart föremål för läkarens undersökning. Dennes utlåtande ”...gav vid handen, att kropparna befanns stadda i förruttnelse och angripna av havets djur, så att kropparna hölls tillsammans endast av senor och muskulaturer. I hustruns huvud syntes ett halv tum brett hål vid högra örat efter ett hårt slag. Barnet var oskadat”.
Halshuggning
Häradsrätten dömde Oluff till livets förlust medelst halshuggning. Delinkventen uthämtades till Tingsplatsen att avhöra domen, som han tog emot med mycken gråt och jämmerlig klagan med bönfallande om förskoning till livet. Han var då så svag efter den långa vistelsen i fångtornet, att han knappt rådde stå på benen. Han var svårt ledbruten och angripen av skörbjugg. Avrättningen skulle gå av stapeln på Endrebacke, så snart häradsrätten inhämtat Svea Hovrätts slutliga dom.
Hovrätten friade emellertid båtsmannen för dråpet, eftersom man ej fann bevisningen fällande. Såren i hustruns huvud kunde väl vara förorsakade av annat än mannens våld. Han var därför benådad till livet. Skall i stället löpa nio gatlopp och därefter sändas till Marstrands fästning på tio års straffarbete. Om man tänker på Oluff Perssons brutna hälsa vid det tillfället, så förstår man att ej mycket behövdes för att han skulle avlida. Fästningsarbete tog för det mesta knäcken på betydligt starkare folk än denne klenbyggde man. Desslikes skulle han dessförinnan löpa nio gatlopp, med slag av spön på blottad rygg.
Gatlopp - den straffade hade att löpa mellan en rad uppställda karlar av varierande antal mellan 100-300 man, alla med varsitt spö i handen, som skulle slås mot den löpandes blottade rygg. I det här fallet hade Oluff således att löpa nio gånger fram och tillbaka genom denna ”gata”. Straffet avskaffades 1812 och ersattes med prygelstraff. Gatlopp nämnes första gången 1347 i Falun.