Tjuv-Peto från Gothem
Det här är berättelsen om Tjuv-Peto från Gothem. Publicerat i Gotlands Allehanda lördagen den 12 maj 1973, under rubriken Lördagslätt, med text av Nils Fagerlund.
I forna tider var ej ovanligt att en för stöld eller annat brott jagad människa flydde till skogs - blev fredlös och därmed tillåtet villebråd för den som ertappade honom. Desslikes blev den fredlöses all egendom av staten förvärvad.
Sålunda levde i slutet av 1690-talet en sådan flykting i skogarna på norra Gotland. Bland allmogen var han bekant endast under namnet Tjuv-Peto med silvervärjan.
Tjuv-Peto bodde med sin hustru, vars namn är obekant, i trakterna kring Gothem. De bebodde ett erbarmligt förfallet båtsmanstorp. Ingen visste varifrån de två ungdomarna var komna, de hade helt plötsligt bara kommit vandrande och flyttat in i det öde torpet, där de levde helt skilda från den övriga befolkningen.
Ryktet visste berätta, att någon dräng vid tillfälle skulle ha mött Tjuv-Peto, som då hade varit klädd i uniform, vars ursprung var denne drängen obekant. Desslikes var uniformen mest fallen till fransiga trasor. Vid detta möte hade drängen växlat några ord med Peto, och därvid lagt märke till den ovanligt fina värjan som Peto bar i en läderbalja vid bältet. Värjans fäste sades vara dyrbart arbetat i silver med inläggningar av pärlemor och ädla blixtrande stenar. Peto berättade för den nyfikne drängen, att han fått vapnet i arv efter sin fader, som skulle fått den som belöning för tapperhet i någon utrikes krigshandling.
Mötet mellan de två blev upphov till ryktet om Tjuv-Peto och hans hustru. Drängen löpte bygden kring och kunskapade om den fina värjan, omtalade även att det nog var så att Peto och hans hustru ej var av gotländsk släkt, efter Peto hade fört ett för drängen nog obegripligt tungomål. Därav kom det sig, att allmogen höll sig på behörigt avstånd från det märkliga unga paret. Bönderna var väl liksom lite rädda för dem, de var främlingar och släppte ingen levande i närheten av torpet, än mindre inom dess nedbrutna väggar.
Ett mord upptäcks
Sålunda hände sig en dag, att några bönder befann sig i skogen att jaga något vilt. De hade hundar med sig i jakten. En av hundarna som löpte vida omkring, blev då stående att skälla ihållande och gällt, vägrade komma till sin husbonde på dennes anrop.
Bonden gick att hämta sin tredskande hund. Fann då hur en yngre kvinnsperson låg dold under några buskar, där hennes kjolar och fötter skymtade fram. Bonden kallade på sina jaktvänner, kvinnan drogs fram, och igenkändes som Petos hustru. Bönderna greps av förskräckelse av den fasliga synen, och jakten blev nu genast avbruten. Bönderna for till sina gårdar, och länsmannen Ihre blev efterskickad. Bönderna åtföljde länsman som vägvisare, och alla red till platsen för det hemska fyndet. Länsman hade desslikes två drängar i följe.
Bönderna fick nu veta, att denna döda kvinna sedan en tid varit borta från torpet, liksom hennes äkta man. Peto var en efterlyst stortjuv som hittills gäckat alla försök till infångande. Länsman berättade, att många bönder på mellersta tredingen hade anmält försvunnen boskap. Man hade mist getter, får, ankor och höns. Till en början trodde man, att djuren under sitt strövande i skogarna hade gått ned sig i något vattenhål och blivit dränkta, men nu för tiden visste man bättre besked.
Länsmansdrängarna befalldes nu hiva upp den döda kvinnan över hästryggen och rida med henne till torpet. Vid ditkomsten befanns stugan helt övergiven, dess fattiga bohag syntes vara bortsläpat. Därav kom det sig, att Peto nu blev misstänkt för hustrumord. Länsman uppbådade en mängd av allmogen till skallgång, i mening att få denne Tjuv-Peto fasttagen innan han ställde till med än värre skador. Man kunde ju tänka sig, att någon kunde komma i hans väg och därmed riskera livets förlorande. Bönderna var beväpnade med käppar, flintbössor och värjor. Under skallgångandet anträffades en mängd slaktplatser i skogen. Där det fanns kvarlämnade rester efter slaktade fjäderfän. Men någon Tjuv-Peto syntes inte till den dagen.
Nästa dag kom en fältskär utresande från Visby att besiktiga den döda kroppen. Han intygade, att denna kvinnspersonens död var förorsakad av utifrån kommande våld mot hennes huvud. Skadan var - sa han - av sådan natur, att kvinnan själv ej kunde vara skuld därtill, utan var någon annan person därtill en skyldige.
Grannhustrun medbrottsling
Petos närmaste granne var en man, som av allmogen mest benämndes Kräk-Elias. Han var en, vars utkommande ur stugan var helt omöjlig, eftersom hans hela kropp var så av ledvärk snedvriden och skev, att han ej rådde ta ett steg förutan stöd av sina hemslöjdade träkryckor. Elias hade desslikes en hustru - Elisabet - i vars sällskap han framlevde sin eländes fattigdom, och väl vetande att hustrun hade mycket att beställa med denne efterspanade Tjuv-Peto.
Men Elias saknade förmågan, att detta förhindra eller förbjuda, han kunde för sin orörlighets skull aldrig komma till tals med någon annan människa. Satt mest i kammarn, där i spisvrån och syntes mest bli behandlad som grisen de hade i fähuset. Hustru Elisabeth slängde åt sin karl någon smula föda, som man kastar den till en hund. Själv levde hon gott i sitt samröre med Peto, som i skydd av nattens mörker kom smygande till stugan med sin stulna slakt. Elias sömnlösa nätter lyssnade till deras lågmälda mumlande i stugköket. Han hör hur de hade att bestyra i brygghuset med nattligt bakande av bröd på stulet mjöl, kokande av kött i bryggarhusgrytan.
Ryktet om Petos nattliga besök i Kräk-Elias stuga nådde länsmannens öron. Han posterade då ut några drängar med laddade bössor, väl dolda i den risiga terrängen. Meningen var att infånga denne farlige förbrytare på bar gärning. Drängarna hade befallning att skjuta ihjäl Peto, om så skulle bli av nöden. Man visste ej om han hade annat vapen än sin beryktade silvervärja, och kunde tänkas han skulle bjuda motstånd med sitt liv som insats. Han hade intet att förlora därpå, eftersom han redan var dödsdömd innan han kommit inför tinget. Någon annan dom var ej tänkbar.
Efter flera nätters vakande runt Elias stuga, kom äntligen i den mörka augustinatten Peto smygande ut från skogsbrynet, strävande över tunet mot stugtrappan med en säck på ryggen. Ett vaxljus stod i stugfönstret, vars bleka sken var en signal till den nattlige besökaren att stiga in genom olåst stugdörr. Någon nervös dräng avfyrade sin bössa ut i vädret. Peto slängde säcken och skuttade bort. Trängdes strax upp mot en trädstam, där han stod med dragen värja, men tvingades ge sig under hot till livets omedelbara förlust.
Sålunda hamnade Peto inför tinget på Allekvia. Där hade även en stor mängd av allmogen infunnit sig, att vittna hur de genom denne mannens tjuveri hade förlorat mycken värdefull boskap. Peto tillfrågades om sin döda hustru. Varför hade han så påpassligt stuckit sig undan efter hennes sorgliga frånfälle? Därtill Peto försvarade sig, sa att hans hustru varit livs levande hemma i stugan då han senaste gången gick därifrån. Därmed kunde rätten ej bevisa motsatsen.
Peto frikändes för mordet på sin hustru, som därmed förblev ouppklarat, eftersom ingen annan gärningsman blev fasttagen. Rätten dömde dock ändå Peto till döden medelst hängning. Hans medlöperska - Kräk-Elias hustru förpassades till Kejsartornet på en månads fängelse vid vatten och bröd, som hon själv skulle förskaffa sig.
Svea hovrätts utslag, som anlände efter lång tid, frikände Peto från dödsstraffet. Han skall i stället löpa 7 gatlopp och därefter översändas till Marstrands fästning, att där avtjäna straff resten av sitt liv. Hovrättens domslut var undertecknat, ”å Kongl. Håfrättens vägnar: Lars Wallenstedt”.
---
Den omtalade silvervärjan var mycket riktigt utförd i ett dyrbart arbete. Den beslagtogs givetvis. Värjans fäste var arbetat i ett invecklat figurmönster med inläggningar av glasbitar. Men något silver fanns inte att se, utan var fästet tillverkat av någon vitmetall, som allmogen trott vara silver. Någon sade sig kunna utläsa ordet ”Toledo”, vilket kunde betyda att värjan var av spansk tillverkning.
Spanska vapensmeder var välkända för sitt fina klingsmide på den tiden. Namn som Hortune de Aguirre, Thomas Ayala, Juan Martinez m.fl var god borgen för ett vackert smide av värjklingor.
I forna tider var ej ovanligt att en för stöld eller annat brott jagad människa flydde till skogs - blev fredlös och därmed tillåtet villebråd för den som ertappade honom. Desslikes blev den fredlöses all egendom av staten förvärvad.
Sålunda levde i slutet av 1690-talet en sådan flykting i skogarna på norra Gotland. Bland allmogen var han bekant endast under namnet Tjuv-Peto med silvervärjan.
Tjuv-Peto bodde med sin hustru, vars namn är obekant, i trakterna kring Gothem. De bebodde ett erbarmligt förfallet båtsmanstorp. Ingen visste varifrån de två ungdomarna var komna, de hade helt plötsligt bara kommit vandrande och flyttat in i det öde torpet, där de levde helt skilda från den övriga befolkningen.
Ryktet visste berätta, att någon dräng vid tillfälle skulle ha mött Tjuv-Peto, som då hade varit klädd i uniform, vars ursprung var denne drängen obekant. Desslikes var uniformen mest fallen till fransiga trasor. Vid detta möte hade drängen växlat några ord med Peto, och därvid lagt märke till den ovanligt fina värjan som Peto bar i en läderbalja vid bältet. Värjans fäste sades vara dyrbart arbetat i silver med inläggningar av pärlemor och ädla blixtrande stenar. Peto berättade för den nyfikne drängen, att han fått vapnet i arv efter sin fader, som skulle fått den som belöning för tapperhet i någon utrikes krigshandling.
Mötet mellan de två blev upphov till ryktet om Tjuv-Peto och hans hustru. Drängen löpte bygden kring och kunskapade om den fina värjan, omtalade även att det nog var så att Peto och hans hustru ej var av gotländsk släkt, efter Peto hade fört ett för drängen nog obegripligt tungomål. Därav kom det sig, att allmogen höll sig på behörigt avstånd från det märkliga unga paret. Bönderna var väl liksom lite rädda för dem, de var främlingar och släppte ingen levande i närheten av torpet, än mindre inom dess nedbrutna väggar.
Ett mord upptäcks
Sålunda hände sig en dag, att några bönder befann sig i skogen att jaga något vilt. De hade hundar med sig i jakten. En av hundarna som löpte vida omkring, blev då stående att skälla ihållande och gällt, vägrade komma till sin husbonde på dennes anrop.
Bonden gick att hämta sin tredskande hund. Fann då hur en yngre kvinnsperson låg dold under några buskar, där hennes kjolar och fötter skymtade fram. Bonden kallade på sina jaktvänner, kvinnan drogs fram, och igenkändes som Petos hustru. Bönderna greps av förskräckelse av den fasliga synen, och jakten blev nu genast avbruten. Bönderna for till sina gårdar, och länsmannen Ihre blev efterskickad. Bönderna åtföljde länsman som vägvisare, och alla red till platsen för det hemska fyndet. Länsman hade desslikes två drängar i följe.
Bönderna fick nu veta, att denna döda kvinna sedan en tid varit borta från torpet, liksom hennes äkta man. Peto var en efterlyst stortjuv som hittills gäckat alla försök till infångande. Länsman berättade, att många bönder på mellersta tredingen hade anmält försvunnen boskap. Man hade mist getter, får, ankor och höns. Till en början trodde man, att djuren under sitt strövande i skogarna hade gått ned sig i något vattenhål och blivit dränkta, men nu för tiden visste man bättre besked.
Länsmansdrängarna befalldes nu hiva upp den döda kvinnan över hästryggen och rida med henne till torpet. Vid ditkomsten befanns stugan helt övergiven, dess fattiga bohag syntes vara bortsläpat. Därav kom det sig, att Peto nu blev misstänkt för hustrumord. Länsman uppbådade en mängd av allmogen till skallgång, i mening att få denne Tjuv-Peto fasttagen innan han ställde till med än värre skador. Man kunde ju tänka sig, att någon kunde komma i hans väg och därmed riskera livets förlorande. Bönderna var beväpnade med käppar, flintbössor och värjor. Under skallgångandet anträffades en mängd slaktplatser i skogen. Där det fanns kvarlämnade rester efter slaktade fjäderfän. Men någon Tjuv-Peto syntes inte till den dagen.
Nästa dag kom en fältskär utresande från Visby att besiktiga den döda kroppen. Han intygade, att denna kvinnspersonens död var förorsakad av utifrån kommande våld mot hennes huvud. Skadan var - sa han - av sådan natur, att kvinnan själv ej kunde vara skuld därtill, utan var någon annan person därtill en skyldige.
Grannhustrun medbrottsling
Petos närmaste granne var en man, som av allmogen mest benämndes Kräk-Elias. Han var en, vars utkommande ur stugan var helt omöjlig, eftersom hans hela kropp var så av ledvärk snedvriden och skev, att han ej rådde ta ett steg förutan stöd av sina hemslöjdade träkryckor. Elias hade desslikes en hustru - Elisabet - i vars sällskap han framlevde sin eländes fattigdom, och väl vetande att hustrun hade mycket att beställa med denne efterspanade Tjuv-Peto.
Men Elias saknade förmågan, att detta förhindra eller förbjuda, han kunde för sin orörlighets skull aldrig komma till tals med någon annan människa. Satt mest i kammarn, där i spisvrån och syntes mest bli behandlad som grisen de hade i fähuset. Hustru Elisabeth slängde åt sin karl någon smula föda, som man kastar den till en hund. Själv levde hon gott i sitt samröre med Peto, som i skydd av nattens mörker kom smygande till stugan med sin stulna slakt. Elias sömnlösa nätter lyssnade till deras lågmälda mumlande i stugköket. Han hör hur de hade att bestyra i brygghuset med nattligt bakande av bröd på stulet mjöl, kokande av kött i bryggarhusgrytan.
Ryktet om Petos nattliga besök i Kräk-Elias stuga nådde länsmannens öron. Han posterade då ut några drängar med laddade bössor, väl dolda i den risiga terrängen. Meningen var att infånga denne farlige förbrytare på bar gärning. Drängarna hade befallning att skjuta ihjäl Peto, om så skulle bli av nöden. Man visste ej om han hade annat vapen än sin beryktade silvervärja, och kunde tänkas han skulle bjuda motstånd med sitt liv som insats. Han hade intet att förlora därpå, eftersom han redan var dödsdömd innan han kommit inför tinget. Någon annan dom var ej tänkbar.
Efter flera nätters vakande runt Elias stuga, kom äntligen i den mörka augustinatten Peto smygande ut från skogsbrynet, strävande över tunet mot stugtrappan med en säck på ryggen. Ett vaxljus stod i stugfönstret, vars bleka sken var en signal till den nattlige besökaren att stiga in genom olåst stugdörr. Någon nervös dräng avfyrade sin bössa ut i vädret. Peto slängde säcken och skuttade bort. Trängdes strax upp mot en trädstam, där han stod med dragen värja, men tvingades ge sig under hot till livets omedelbara förlust.
Sålunda hamnade Peto inför tinget på Allekvia. Där hade även en stor mängd av allmogen infunnit sig, att vittna hur de genom denne mannens tjuveri hade förlorat mycken värdefull boskap. Peto tillfrågades om sin döda hustru. Varför hade han så påpassligt stuckit sig undan efter hennes sorgliga frånfälle? Därtill Peto försvarade sig, sa att hans hustru varit livs levande hemma i stugan då han senaste gången gick därifrån. Därmed kunde rätten ej bevisa motsatsen.
Peto frikändes för mordet på sin hustru, som därmed förblev ouppklarat, eftersom ingen annan gärningsman blev fasttagen. Rätten dömde dock ändå Peto till döden medelst hängning. Hans medlöperska - Kräk-Elias hustru förpassades till Kejsartornet på en månads fängelse vid vatten och bröd, som hon själv skulle förskaffa sig.
Svea hovrätts utslag, som anlände efter lång tid, frikände Peto från dödsstraffet. Han skall i stället löpa 7 gatlopp och därefter översändas till Marstrands fästning, att där avtjäna straff resten av sitt liv. Hovrättens domslut var undertecknat, ”å Kongl. Håfrättens vägnar: Lars Wallenstedt”.
---
Den omtalade silvervärjan var mycket riktigt utförd i ett dyrbart arbete. Den beslagtogs givetvis. Värjans fäste var arbetat i ett invecklat figurmönster med inläggningar av glasbitar. Men något silver fanns inte att se, utan var fästet tillverkat av någon vitmetall, som allmogen trott vara silver. Någon sade sig kunna utläsa ordet ”Toledo”, vilket kunde betyda att värjan var av spansk tillverkning.
Spanska vapensmeder var välkända för sitt fina klingsmide på den tiden. Namn som Hortune de Aguirre, Thomas Ayala, Juan Martinez m.fl var god borgen för ett vackert smide av värjklingor.