Fagert och fult i Boge
Från Gotlands Allehanda 7 december 1966, av Arvid Ohlsson.
Över sockengränserna som löper mellan Vallstena, Gothem, Bäl och Boge socknar utbreder sig ett skogsområde beväxt med en vacker barrskog som - åtminstone vad det gäller dess östra del - sedan urminnes tider kallas ”Brändar”. Innan det nuvarande vägnätet under landshövding Segebadens tid (1765-1787) byggdes, genomkorsades skogarna här av ett omfattande vägnät som hade sin centrala punkt vid Gane gård.
Gane låg då vid ett vägskäl med ”kall-gatu” som en mycket viktig trafikled alldeles förbi gårdstomten. Vidare korsades Kallgatu av ”Tjälders-gatu” som ledde fram till Tjälders gård i Boge, ”Slumrä-gatu” som förde söderut till Slumra gårdar i Vallstena och ”Burg-gatu” som genomkorsade de vida skogsmarkerna fram till Norrgårda grannlag i samma socken.
Gane gård hör till Bäl socken och sträcker sig med sina ägoskiften fram till Boge sockengräns i öster. Ännu kan man följa denna gamla färdled över de höga skogsåsarna från Gane till Tjälders - ja ända ut till Tjäldersholm. Härute på Tjäldersholm byggde tingsdomaren Hans Gane i kompanjonskap med markägaren ”Oluf Tjälder” den första exportkalkugnen vid Bogekusten redan i början av 1680-talet, och ruinen från denna kalkugnsanläggning finns för övrigt alltjämt kvar.
En dotter till Hans Gane blev med åren också ingift på Tjälders gård. Strax söder om den gamla kalkugnsplatsen breder sig sedan Tjäldersviken med sin fina sandstrand. Enligt Gutasagan skall det ha varit på denna idylliska plats som vår första inbyggare Tjelvar steg i land. Ett stycke upp i skogsmarkerna väster om landsvägen finns den skeppssättning från bronsåldern som av allmogen utpekats som Tjelvars grav. - En hypotes som dock knappast kan vara riktig då vi genom de arkeologiska fynden vet att ön var befolkad redan under stenåldern.
Ingen fattig socken
Boge socken omsluter en totalareal av 37,14 kvadratkilometer och utfyller en väsentlig del av kustområdet söder om Slite med den där belägna insjön Bogeviken. Enligt en gammal folktradition var Boge en fattig socken: ”Det lönar sig inte att gå till Boge, sa tiggaren” - så lyder ett gammalt ordstäv som alltjämt lever kvar i folkmun. Men detta ordstäv gäller inte idag. Bogeborna klarar sig fint. Jordbruket är nu socknens huvudnäring. Skogsmarken ger sin avkastning.
Närheten till öns enda köping skapar arbetstillfällen åt den vid jordbruket friställda arbetskraften och när sommaren kommer söker sig många semesterfirare dit antingen till sina sommarstugor eller till den magnifika Tjälderstrand som tillsammans med den intilliggande Vitviken i Gothem utgör en bland den gotländska östkustens bästa badstränder.
Som Linné såg det
Inom Boge sockens gräns finns dessutom mycket av säregen natur att titta på. Till exempel Bogeviken med sina små fågelholmar och de egendomliga Sjuströmmar som på sin tid fängslade den store botanisten Carl von Linné som i sin gotländska reseskildring härom berättar följande:
”Sjuströmmar låg där vid Bogevik, en sjö föll ut i havet. Landet var mellan sjön och havet ½ bösskott brett. Mellan sjön och havet var fyra gravar uppgrävda, vardera av en famns djup och nästan ett par famnars brett. Vattnet stiger under tiden från havet in i sjön och under tiden faller söta vattnet ur insjön ur havet. Fiskarna i havet känna det söta vattnet och lockas att stiga upp uti insjön genom dessa kanaler varvid bönderna fånga dem. Det sker här mycket simpelt och enbart med håvar vid kanalernas in– och utlopp”.
Förutom denna vackra insjö som Bogeviken är med sina häckande svanar, änder, doppingar, tärnor, måsar och en del vadarfåglar, finns i Klinteberget öster om Sles och Hägvide grannlag ett mycket säreget raukparti. I skogsmarkerna öster om den lilla Mästermyr vid Gothemsgränsen huserar den illfundige ”Spinnbergs-gubben” och längre bort mot Vallstenagränsen ”Bränd-bysen”, båda inom sina respektive revir.
Vid Vike träffar man ”Vike minnesgård” med sitt ladugårdshus under agtak och sina övriga huslängor väl renoverade sedan de tre syskonen Emma, Agnes och ”Olän” Vedin lämnat det jordiska och deras kulturhistoriskt intressanta gårdsanläggning blivit inköpt av en stiftelse för att bevaras. Boge kyrka och Aner gamla vattenkvarn utgör samtidigt intressanta kulturminnesmärken inom socknen.
En fin kustnatur
Söker man sig sedan till Gyle fiskläge, Tjäldersholm, Svannäsudd, Friggasriv och Aistudden skall man finna att Boge också har en mycket fin kustkultur. Här mellan Tjäldersvik och Gylevik sträcker sig nämligen gräsrika strandängar ända ned till kustlinjen omväxlande med åsar och strandvallar beväxta med högstammig barrskog.
Inom sankområdena ligger små ag-vätar såsom Gyle vätar och Sudervik. Vid stränderna av dessa växer flera olika arter orkideér såsom ängsnycklar, sumpnycklar, brudsporrar, flugblomster, kärrknipprot och spridda exemplar av den vackra vita skogsliljan.
Vid Gyle fiskläge står en gammal, förnämlig ”liggbod” uppförd av sten under brädtak. Invändigt är den utrustad med öppen spis och liggplatser för tolv man. I denna bod höll hela fisklägets manskap till under fiskesäsongerna men sedan fisket vid Gyle nu i stort sett upphört har stenboden blivit restaurerad med bevarandet av samtliga sina yttre och inre detaljer.
När jag förra sommaren gick stranden söderut från Gyle fiskläge räknade jag ute på det öppna strandområdet flera hundra exemplar av den vilda palsternackan bland de övriga strandväxterna. I barrskogen längre in på land lyste lingonen röda ty det var i slutet av augusti. Ute på vattnet rörde sig ännu några kullar av ejder och småskrak och över agvätarna, som ännu stod gröna, pilade svalorna genom en rymd som ännu hade något kvar av sommardagens värme. - Borta i den gamla ”länningen” fanns nu inte en människa och inte en enda båt.
Gammalt bussvrak vid Aistudd
En dag i förra veckan gick jag åter utmed den körväg som följer strandlinjen från Gyle fiskläge bort mot Aistudd som ligger ungefär i höjd med den fint restaurerade Friggårds gård. Nu var praktiskt taget hela kustområdet fågeltomt. De flesta blommorna hade vissnat och inne i agvätarna stod de höga Cladiumbestånden lika guldgula som övermogna veteåkrar. I barrskogen lyste tuvorna gröna av lingonris och i grankronorna susade tungt och dystert den saltmättade vinden från havet.
I en liten glänta där skogsbrynets mörka granridå var uppblandad med unga, späda björkar stannade jag plötsligt inför någonting mycket fult och anskrämligt. Ett bussvrak hade körts ut och vräkts av i gläntans södra kant cirka 120 meter från strandlinjen, och av de spår som den bogserade traktorn lämnat efter sig, synes den brottsliga handlingen ha skett någon av de senaste dagarna. Bussvraket låg nu på långsidan. Hjulen hade monterats av.
Det mesta av inredningen hade tagits ur, och av den skogsröjning som skett intill bussvraket måste man dra den slutsatsen att det är ägarens mening att bussen så småningom skall resas på ”rätt köl” för att inrättas till sommarstuga. Detta är nu emellertid i lag förbjudet då platsen låg endast 121 meter från strandlinjen och det grönade området sträcker sig 500 meter bort från havets gräns. Har bussen körts ut för att ligga där som skrot, är även detta ett brott då en nedskräpning av svensk natur inte längre är tillåten.
Skrota ner dem!
Vem som äger marken och varifrån bussen inköpts känner jag inte till. Skulle SJ ha sålt detta uttjänta ”åk”, öppnar emellertid sig ett farligt framtidsperspektiv.
När högertrafiken genomföres i vårt land och en stor del av våra äldre bussar måste bort från vägarna, kommer vi då att återfinna dem som anskrämliga ”sommarstuge-monstrum” vid våra kuster eller inne i skogarna? Nog tycker man att när dessa trotjänare som körts i trafik på våra vägar alla dessa tiotusentals mil borde ha gjort skäl för sitt pris. Borde det då inte vara ägarens plikt vid en försäljning, att se till att de verkligen blir nedskrotade i stället för att säljas och uppmonteras till anskrämliga monument över säljarens snikenhet och köparens smaklöshet - d. v. s. att bli sommarstugor ute i våra svenska skogs– och kustområden?
Över sockengränserna som löper mellan Vallstena, Gothem, Bäl och Boge socknar utbreder sig ett skogsområde beväxt med en vacker barrskog som - åtminstone vad det gäller dess östra del - sedan urminnes tider kallas ”Brändar”. Innan det nuvarande vägnätet under landshövding Segebadens tid (1765-1787) byggdes, genomkorsades skogarna här av ett omfattande vägnät som hade sin centrala punkt vid Gane gård.
Gane låg då vid ett vägskäl med ”kall-gatu” som en mycket viktig trafikled alldeles förbi gårdstomten. Vidare korsades Kallgatu av ”Tjälders-gatu” som ledde fram till Tjälders gård i Boge, ”Slumrä-gatu” som förde söderut till Slumra gårdar i Vallstena och ”Burg-gatu” som genomkorsade de vida skogsmarkerna fram till Norrgårda grannlag i samma socken.
Gane gård hör till Bäl socken och sträcker sig med sina ägoskiften fram till Boge sockengräns i öster. Ännu kan man följa denna gamla färdled över de höga skogsåsarna från Gane till Tjälders - ja ända ut till Tjäldersholm. Härute på Tjäldersholm byggde tingsdomaren Hans Gane i kompanjonskap med markägaren ”Oluf Tjälder” den första exportkalkugnen vid Bogekusten redan i början av 1680-talet, och ruinen från denna kalkugnsanläggning finns för övrigt alltjämt kvar.
En dotter till Hans Gane blev med åren också ingift på Tjälders gård. Strax söder om den gamla kalkugnsplatsen breder sig sedan Tjäldersviken med sin fina sandstrand. Enligt Gutasagan skall det ha varit på denna idylliska plats som vår första inbyggare Tjelvar steg i land. Ett stycke upp i skogsmarkerna väster om landsvägen finns den skeppssättning från bronsåldern som av allmogen utpekats som Tjelvars grav. - En hypotes som dock knappast kan vara riktig då vi genom de arkeologiska fynden vet att ön var befolkad redan under stenåldern.
Ingen fattig socken
Boge socken omsluter en totalareal av 37,14 kvadratkilometer och utfyller en väsentlig del av kustområdet söder om Slite med den där belägna insjön Bogeviken. Enligt en gammal folktradition var Boge en fattig socken: ”Det lönar sig inte att gå till Boge, sa tiggaren” - så lyder ett gammalt ordstäv som alltjämt lever kvar i folkmun. Men detta ordstäv gäller inte idag. Bogeborna klarar sig fint. Jordbruket är nu socknens huvudnäring. Skogsmarken ger sin avkastning.
Närheten till öns enda köping skapar arbetstillfällen åt den vid jordbruket friställda arbetskraften och när sommaren kommer söker sig många semesterfirare dit antingen till sina sommarstugor eller till den magnifika Tjälderstrand som tillsammans med den intilliggande Vitviken i Gothem utgör en bland den gotländska östkustens bästa badstränder.
Som Linné såg det
Inom Boge sockens gräns finns dessutom mycket av säregen natur att titta på. Till exempel Bogeviken med sina små fågelholmar och de egendomliga Sjuströmmar som på sin tid fängslade den store botanisten Carl von Linné som i sin gotländska reseskildring härom berättar följande:
”Sjuströmmar låg där vid Bogevik, en sjö föll ut i havet. Landet var mellan sjön och havet ½ bösskott brett. Mellan sjön och havet var fyra gravar uppgrävda, vardera av en famns djup och nästan ett par famnars brett. Vattnet stiger under tiden från havet in i sjön och under tiden faller söta vattnet ur insjön ur havet. Fiskarna i havet känna det söta vattnet och lockas att stiga upp uti insjön genom dessa kanaler varvid bönderna fånga dem. Det sker här mycket simpelt och enbart med håvar vid kanalernas in– och utlopp”.
Förutom denna vackra insjö som Bogeviken är med sina häckande svanar, änder, doppingar, tärnor, måsar och en del vadarfåglar, finns i Klinteberget öster om Sles och Hägvide grannlag ett mycket säreget raukparti. I skogsmarkerna öster om den lilla Mästermyr vid Gothemsgränsen huserar den illfundige ”Spinnbergs-gubben” och längre bort mot Vallstenagränsen ”Bränd-bysen”, båda inom sina respektive revir.
Vid Vike träffar man ”Vike minnesgård” med sitt ladugårdshus under agtak och sina övriga huslängor väl renoverade sedan de tre syskonen Emma, Agnes och ”Olän” Vedin lämnat det jordiska och deras kulturhistoriskt intressanta gårdsanläggning blivit inköpt av en stiftelse för att bevaras. Boge kyrka och Aner gamla vattenkvarn utgör samtidigt intressanta kulturminnesmärken inom socknen.
En fin kustnatur
Söker man sig sedan till Gyle fiskläge, Tjäldersholm, Svannäsudd, Friggasriv och Aistudden skall man finna att Boge också har en mycket fin kustkultur. Här mellan Tjäldersvik och Gylevik sträcker sig nämligen gräsrika strandängar ända ned till kustlinjen omväxlande med åsar och strandvallar beväxta med högstammig barrskog.
Inom sankområdena ligger små ag-vätar såsom Gyle vätar och Sudervik. Vid stränderna av dessa växer flera olika arter orkideér såsom ängsnycklar, sumpnycklar, brudsporrar, flugblomster, kärrknipprot och spridda exemplar av den vackra vita skogsliljan.
Vid Gyle fiskläge står en gammal, förnämlig ”liggbod” uppförd av sten under brädtak. Invändigt är den utrustad med öppen spis och liggplatser för tolv man. I denna bod höll hela fisklägets manskap till under fiskesäsongerna men sedan fisket vid Gyle nu i stort sett upphört har stenboden blivit restaurerad med bevarandet av samtliga sina yttre och inre detaljer.
När jag förra sommaren gick stranden söderut från Gyle fiskläge räknade jag ute på det öppna strandområdet flera hundra exemplar av den vilda palsternackan bland de övriga strandväxterna. I barrskogen längre in på land lyste lingonen röda ty det var i slutet av augusti. Ute på vattnet rörde sig ännu några kullar av ejder och småskrak och över agvätarna, som ännu stod gröna, pilade svalorna genom en rymd som ännu hade något kvar av sommardagens värme. - Borta i den gamla ”länningen” fanns nu inte en människa och inte en enda båt.
Gammalt bussvrak vid Aistudd
En dag i förra veckan gick jag åter utmed den körväg som följer strandlinjen från Gyle fiskläge bort mot Aistudd som ligger ungefär i höjd med den fint restaurerade Friggårds gård. Nu var praktiskt taget hela kustområdet fågeltomt. De flesta blommorna hade vissnat och inne i agvätarna stod de höga Cladiumbestånden lika guldgula som övermogna veteåkrar. I barrskogen lyste tuvorna gröna av lingonris och i grankronorna susade tungt och dystert den saltmättade vinden från havet.
I en liten glänta där skogsbrynets mörka granridå var uppblandad med unga, späda björkar stannade jag plötsligt inför någonting mycket fult och anskrämligt. Ett bussvrak hade körts ut och vräkts av i gläntans södra kant cirka 120 meter från strandlinjen, och av de spår som den bogserade traktorn lämnat efter sig, synes den brottsliga handlingen ha skett någon av de senaste dagarna. Bussvraket låg nu på långsidan. Hjulen hade monterats av.
Det mesta av inredningen hade tagits ur, och av den skogsröjning som skett intill bussvraket måste man dra den slutsatsen att det är ägarens mening att bussen så småningom skall resas på ”rätt köl” för att inrättas till sommarstuga. Detta är nu emellertid i lag förbjudet då platsen låg endast 121 meter från strandlinjen och det grönade området sträcker sig 500 meter bort från havets gräns. Har bussen körts ut för att ligga där som skrot, är även detta ett brott då en nedskräpning av svensk natur inte längre är tillåten.
Skrota ner dem!
Vem som äger marken och varifrån bussen inköpts känner jag inte till. Skulle SJ ha sålt detta uttjänta ”åk”, öppnar emellertid sig ett farligt framtidsperspektiv.
När högertrafiken genomföres i vårt land och en stor del av våra äldre bussar måste bort från vägarna, kommer vi då att återfinna dem som anskrämliga ”sommarstuge-monstrum” vid våra kuster eller inne i skogarna? Nog tycker man att när dessa trotjänare som körts i trafik på våra vägar alla dessa tiotusentals mil borde ha gjort skäl för sitt pris. Borde det då inte vara ägarens plikt vid en försäljning, att se till att de verkligen blir nedskrotade i stället för att säljas och uppmonteras till anskrämliga monument över säljarens snikenhet och köparens smaklöshet - d. v. s. att bli sommarstugor ute i våra svenska skogs– och kustområden?