Brev från Gothem
Den 19 februari 1919 publicerade Aftonbladet en artikel med rubriken ”Brev från Gothem”, som jag hittat i Visby Landsarkivs tidningsklippsamling.
En urgammal kulturbygd - Klockan som inte ville lämna kyrkan.
På Gotlands östkust, nära nog mitt emot Visby och vid pass tre och en fjärdedels mil därifrån, ligger Gothems socken. Den gränsar i norr till Boge, i väster till Vallstena och Hörsne, i söder till Norrlanda samt i öster till Östersjön.
Socknen är en av Gotlands större och utgöres av 24 hemman. Folkmängden uppgick vid årsskiftet till 673 personer och har sedan 1895 ökats med 35 personer. Tillsammans med Norrlanda bildar socknen ett pastorat, i vilket Gothem är moderförsamling. Gothem har förr varit rikt på skog, men denna har under de senaste decennierna till följd av mångenstädes planlös och allt för ohejdad avverkning starkt hopsmält.
Huvudnäringar äro jordbruks– och boskapsskötsel, vilka sedan mejeriet tillkom fått ett välbehövligt uppsving. De av världskriget vållade ransoneringsåtgärderna samt de senaste årets svåra torksomrar med därav orsakad foderbrist hava dock här såväl som mången annorstädes vållat en tillbakagång, i synnerhet vad kreatursskötseln beträffar. Jordmånen är på sina ställen god, på andra åter rätt så karg och lätt påverkad av försomrarnas torka. När så skörden mången gång där slagit fel, har det varit att anlita skogen som hjälpkälla, och följden därav har, som ovan nämnts, blivit att denna i betänklig grad hopsmält. En binäring, som understundom även lämnar ett välkommet tillskott i inkomsterna, är det dock vanligen endast till husbehov bedrivna fisket.
Socknen genomflytes av en liten å, som om somrarna vanligen torkar ut, men som under den regniga årstiden någon gång kan svälla ut till för gotländska förhållanden ansenliga dimensioner. Den ovanligt regniga hösten 1912 t. ex. svällde den lilla ån ut till en liten brusande flod, som på sin våldsamma färd delvis raserade den då färdigbyggda nya betongbron (Gotlands största landsvägsbro), som leder över ån. Gothemsån är för övrigt i sin anspråkslöshet Gotlands största och längsta vattendrag.
Förutom folk– och småskola finns här ett metodistkapell, mejeri, flera handelsbodar, telefon, kvarn och några ångsågar.
Kyrkan, belägen mitt i socknen, är uppförd av tuktad och huggen kalksten och uppgives ha blivit byggd år 1199. Detta torde vad koret och skeppet beträffar någorlunda stämma, medan tornet av åtskilligt att döma torde föreskriva sig minst ett århundrade framåt i tiden. Inne i kyrkan tilldraga sig de medeltida korstolarna och den gamla dopfunten främsta uppmärksamheten. Tornklockan daterar sig från 1374 och är gjuten till den helige biskopen Nikolai ära.
En sägen berättar, att klockan för sitt vackra ljuds skull en gång nedtogs för att föras till det på sin tid härligaste av Gotlands många tempel. Sankt Nikolai kyrka i Visby. Klockan ville emellertid icke lämna Gothem, och ju längre man kom från kyrkan med den, desto tyngre blev det för oxarna att draga skjutsen, på vilken klockan låg. Man spände det ena oxparet efter det andra för skjutsen och till slut hade man tolv par oxar för den. Klockan blev emellertid allt tyngre, och till slut stannade skjutsen och kunde omöjligen fås vidare. Då beslöt man sig för att vända om och köra hem igen, och nu var ett enda oxpar i stånd att med lätthet draga den. Klockan upphängdes åter i kyrkans torn, där den ännu låter sina vackra toner ljuda över nejden.
Ej långt från tornets vänstra mur finns lämningar efter en gammal ”kastal”, vars ålder torde varit vida större än kyrkans.
Tre åldriga portar finnas i kyrkogårdsmuren. En fjärde sådan har förr funnits å murens södra sida. En gammal, till prästgården införande trappgavelformig port företer ett ganska vackert medeltida byggnadsarbete. Ännu i början av förra århundradet bestod prästgårdens boningshus av en högst egendomlig medeltidsbyggnad, vilken blivit beskriven av Linné (1741) och av den skicklige fornforskaren Hilfeling (1801). Två runstenar och icke mindre än elva gravstenar med medeltida inskriptioner äro att anteckna, dock skulle en utförlig beskrivning av dem här taga ett alltför stort utrymme i anspråk.
Bland övriga medeltida minnesmärken må nämnas en gammal inkörsport vid Kaupungs, vilken förra hösten undergick en synnerligen välbehövlig konservering.
I början av 1700-talet levde och verkade här den i Aftonbladets Halvveckoupplaga nyligen i samband med 200-årsminnet av Karl XII:s död omtalade prästen Nikolaus Lutteman, vilken med berömmelse deltog i Karl XII:s fälttåg i Polen och Ryssland, först som simpel ryttare och sedermera, sedan han haft den äran att vid ett tillfälle få hålla en fältpredikan för konungen, vilken renderade honom en befordran på stället till fältpräst, såsom fältpredikant. Här må inskjutas, att Lutteman, som var prästson från Rurs, innan han som simpel ryttare tog värvning i Karl XII:s här bedrivit präststudier i Uppsala och därför ingalunda saknade de för sitt nya kall nödvändiga kunskaperna. Lutteman predikade sedan många gånger för konungen, som fattat tycke för den käcke fältpredikanten. Som belöning för sina såväl krigiska som prästerliga förtjänster erhöll han av konungen Gothems pastorat, vilket han tillträdde år 1708 och blev där en vördnadsvärd själasörjare och patriark för en talrik avkomma. På altartavlan målades sedan hans namn av klockaren, en gammal soldat, som varit Luttemans trogne uppassare och av denne medtagits hem från kriget och gjorts till klockare i Gothem. Denna soldat var även målare. Han målade mycket i kyrkan samt målade även sig själv på kyrkdörren. Om Luttemans intåg i Gothem heter det: ”Ridande på den häst, som burit honom i fiendens land, anlände den nyutnämnde krigiske pastorn till sin prästgård. På gårdstomten avsköt han sina pistoler och upphängde dem sedan på sin kammarvägg samt tog dem knappast någonsin mer i sin hand, ty han fick nu annat att göra än att begagna sina pistoler”.
Befolkningen är begåvad, musikalisk och vekhjärtad. Den religiösa läggningen framträder här i form av flera religiösa sekter och såväl baptist– och metodist– som andra frikyrkoförsamlingar finnas inom socknen. Invånarnas övervägande flertal bekänna sig dock till statskyrkan.
Gothem är en trakt, där mera än annorstädes på Gotland den gamla husbehovsslöjden fortlevat, och mången bonde är här ännu både sin egen smed, snickare, murare och ofta även vagn– och spannmakare.
Förr fanns på varje bondgård på Gotland både smedja och snickarbod, där gårdens folk själva förfärdigade och reparerade sina verktyg och redskap, och när man skulle bygga, bad man sina grannar till sig och uppförde med deras hjälp sina boningar. Någon betalning kom aldrig ifråga, men trakteringen brukade i stället vara så mycket rikligare. Sålunda hölls då taksparrarna rests så kallat ”spärröl”, där det vankades rikligt med den nu så svåråtkomliga nektarn samt äkta gammalt starkt ”Gotlandsöl” icke att förglömma. När byggnaden var färdig och taket pålagt, blev det sedan en liknande festlighet, ”taklagsöl”. Byggnadskostnaderna blev på detta sätt ringa, men den byggande var naturligtvis skyldig att vid liknande företag hos grannarna hjälpa dessa igen, om så behövdes. Man kunde förr bättre än nu konsten att förena nytta och nöje med varandra.
Vid Kyrkbinge har en ansedd domaresläkt bott, inom vilken domarevärdigheten lär varit ärftlig och en längre tid gått i arv från far till son. Dessa landsdomare, som de kallades, vore mäktiga män och hade att vid ”settings”- och ”tredingstingen” samt vid ”Gutnaliatinget” döma i befolkningens tvister. Den mest bekante av domarna vid Kyrkbinge var Peder Kirkebinge som enligt Lindströms ”Gotlands medeltid” skött domarevärvet från 1516 till 1547, först som settings– och tingsdomare, sedan, från 1538, som lands– och settingsdomare.
Att Gothem (gotarnas hem) varit tidigt bebyggt därom vittnar ett flertal ”bautastainar”, som här och var äro till finnandes inom socknen. Dessa ”bautastainar” bestå av stora avlånga upprättstående stenar och sakna inskriptioner. De härleda sig från en tid, långt innan kristendomen gjorde sitt intåg på Gotland och hava upprests till minne av märkliga personer eller någon på platsen timad tilldragelse, vilkens förlopp för länge sedan råkat i glömskans sköte. Även gårdsnamn sådana som Viby (offerplats), Vaters, Häglajvs, Bäntebingels och Hangre torde leda sitt ursprung tillbaka till tiden långt före kristendomen.
Fredvalds talar ju om att där slutits fred en gång i tiden. Botare, att där funnits en ”botare” eller läkare, och ”Asabro”, namnet på en bro som leder över ån, har säkerligen även sin historia, vars tydning vi dock icke våga ingå på.
Enligt en sägen skall vid Hangre vid kristendomens början bott en rik och mäktig hövding, som ståndaktig i sina fäders tro vägrade att låta kristna sig. Då det därför kom till stridigheter mellan honom och de kristna gutarna, blev hövdingen och hans folk slagna, enligt somligas tro skall slaget stått just vid ”Asabro”, och för att icke följa i sina förföljares händer, satte hövdingen eld på sin borg och brände sig inne med alla sina skatter och rikedomar.
Enligt en annan version innebrändes han av de genom striden uppretade kristna, och enligt en annan åter flydde han efter att först, då han såg förföljarna nalkas gården, hava satt eld på sin borg för att denna icke skulle falla i de kristnas händer.
Om sägnen innehåller någon verklig innebörd, och vilken av uppgifterna som i så fall är den riktiga, är emellertid svårt att säga. Några nu förkomna, en gång i en av gårdarna påträffade gamla papper lära dock lämnat ett visst stöd för dess sanningsenlighet.
Dirfgis Gute
En urgammal kulturbygd - Klockan som inte ville lämna kyrkan.
På Gotlands östkust, nära nog mitt emot Visby och vid pass tre och en fjärdedels mil därifrån, ligger Gothems socken. Den gränsar i norr till Boge, i väster till Vallstena och Hörsne, i söder till Norrlanda samt i öster till Östersjön.
Socknen är en av Gotlands större och utgöres av 24 hemman. Folkmängden uppgick vid årsskiftet till 673 personer och har sedan 1895 ökats med 35 personer. Tillsammans med Norrlanda bildar socknen ett pastorat, i vilket Gothem är moderförsamling. Gothem har förr varit rikt på skog, men denna har under de senaste decennierna till följd av mångenstädes planlös och allt för ohejdad avverkning starkt hopsmält.
Huvudnäringar äro jordbruks– och boskapsskötsel, vilka sedan mejeriet tillkom fått ett välbehövligt uppsving. De av världskriget vållade ransoneringsåtgärderna samt de senaste årets svåra torksomrar med därav orsakad foderbrist hava dock här såväl som mången annorstädes vållat en tillbakagång, i synnerhet vad kreatursskötseln beträffar. Jordmånen är på sina ställen god, på andra åter rätt så karg och lätt påverkad av försomrarnas torka. När så skörden mången gång där slagit fel, har det varit att anlita skogen som hjälpkälla, och följden därav har, som ovan nämnts, blivit att denna i betänklig grad hopsmält. En binäring, som understundom även lämnar ett välkommet tillskott i inkomsterna, är det dock vanligen endast till husbehov bedrivna fisket.
Socknen genomflytes av en liten å, som om somrarna vanligen torkar ut, men som under den regniga årstiden någon gång kan svälla ut till för gotländska förhållanden ansenliga dimensioner. Den ovanligt regniga hösten 1912 t. ex. svällde den lilla ån ut till en liten brusande flod, som på sin våldsamma färd delvis raserade den då färdigbyggda nya betongbron (Gotlands största landsvägsbro), som leder över ån. Gothemsån är för övrigt i sin anspråkslöshet Gotlands största och längsta vattendrag.
Förutom folk– och småskola finns här ett metodistkapell, mejeri, flera handelsbodar, telefon, kvarn och några ångsågar.
Kyrkan, belägen mitt i socknen, är uppförd av tuktad och huggen kalksten och uppgives ha blivit byggd år 1199. Detta torde vad koret och skeppet beträffar någorlunda stämma, medan tornet av åtskilligt att döma torde föreskriva sig minst ett århundrade framåt i tiden. Inne i kyrkan tilldraga sig de medeltida korstolarna och den gamla dopfunten främsta uppmärksamheten. Tornklockan daterar sig från 1374 och är gjuten till den helige biskopen Nikolai ära.
En sägen berättar, att klockan för sitt vackra ljuds skull en gång nedtogs för att föras till det på sin tid härligaste av Gotlands många tempel. Sankt Nikolai kyrka i Visby. Klockan ville emellertid icke lämna Gothem, och ju längre man kom från kyrkan med den, desto tyngre blev det för oxarna att draga skjutsen, på vilken klockan låg. Man spände det ena oxparet efter det andra för skjutsen och till slut hade man tolv par oxar för den. Klockan blev emellertid allt tyngre, och till slut stannade skjutsen och kunde omöjligen fås vidare. Då beslöt man sig för att vända om och köra hem igen, och nu var ett enda oxpar i stånd att med lätthet draga den. Klockan upphängdes åter i kyrkans torn, där den ännu låter sina vackra toner ljuda över nejden.
Ej långt från tornets vänstra mur finns lämningar efter en gammal ”kastal”, vars ålder torde varit vida större än kyrkans.
Tre åldriga portar finnas i kyrkogårdsmuren. En fjärde sådan har förr funnits å murens södra sida. En gammal, till prästgården införande trappgavelformig port företer ett ganska vackert medeltida byggnadsarbete. Ännu i början av förra århundradet bestod prästgårdens boningshus av en högst egendomlig medeltidsbyggnad, vilken blivit beskriven av Linné (1741) och av den skicklige fornforskaren Hilfeling (1801). Två runstenar och icke mindre än elva gravstenar med medeltida inskriptioner äro att anteckna, dock skulle en utförlig beskrivning av dem här taga ett alltför stort utrymme i anspråk.
Bland övriga medeltida minnesmärken må nämnas en gammal inkörsport vid Kaupungs, vilken förra hösten undergick en synnerligen välbehövlig konservering.
I början av 1700-talet levde och verkade här den i Aftonbladets Halvveckoupplaga nyligen i samband med 200-årsminnet av Karl XII:s död omtalade prästen Nikolaus Lutteman, vilken med berömmelse deltog i Karl XII:s fälttåg i Polen och Ryssland, först som simpel ryttare och sedermera, sedan han haft den äran att vid ett tillfälle få hålla en fältpredikan för konungen, vilken renderade honom en befordran på stället till fältpräst, såsom fältpredikant. Här må inskjutas, att Lutteman, som var prästson från Rurs, innan han som simpel ryttare tog värvning i Karl XII:s här bedrivit präststudier i Uppsala och därför ingalunda saknade de för sitt nya kall nödvändiga kunskaperna. Lutteman predikade sedan många gånger för konungen, som fattat tycke för den käcke fältpredikanten. Som belöning för sina såväl krigiska som prästerliga förtjänster erhöll han av konungen Gothems pastorat, vilket han tillträdde år 1708 och blev där en vördnadsvärd själasörjare och patriark för en talrik avkomma. På altartavlan målades sedan hans namn av klockaren, en gammal soldat, som varit Luttemans trogne uppassare och av denne medtagits hem från kriget och gjorts till klockare i Gothem. Denna soldat var även målare. Han målade mycket i kyrkan samt målade även sig själv på kyrkdörren. Om Luttemans intåg i Gothem heter det: ”Ridande på den häst, som burit honom i fiendens land, anlände den nyutnämnde krigiske pastorn till sin prästgård. På gårdstomten avsköt han sina pistoler och upphängde dem sedan på sin kammarvägg samt tog dem knappast någonsin mer i sin hand, ty han fick nu annat att göra än att begagna sina pistoler”.
Befolkningen är begåvad, musikalisk och vekhjärtad. Den religiösa läggningen framträder här i form av flera religiösa sekter och såväl baptist– och metodist– som andra frikyrkoförsamlingar finnas inom socknen. Invånarnas övervägande flertal bekänna sig dock till statskyrkan.
Gothem är en trakt, där mera än annorstädes på Gotland den gamla husbehovsslöjden fortlevat, och mången bonde är här ännu både sin egen smed, snickare, murare och ofta även vagn– och spannmakare.
Förr fanns på varje bondgård på Gotland både smedja och snickarbod, där gårdens folk själva förfärdigade och reparerade sina verktyg och redskap, och när man skulle bygga, bad man sina grannar till sig och uppförde med deras hjälp sina boningar. Någon betalning kom aldrig ifråga, men trakteringen brukade i stället vara så mycket rikligare. Sålunda hölls då taksparrarna rests så kallat ”spärröl”, där det vankades rikligt med den nu så svåråtkomliga nektarn samt äkta gammalt starkt ”Gotlandsöl” icke att förglömma. När byggnaden var färdig och taket pålagt, blev det sedan en liknande festlighet, ”taklagsöl”. Byggnadskostnaderna blev på detta sätt ringa, men den byggande var naturligtvis skyldig att vid liknande företag hos grannarna hjälpa dessa igen, om så behövdes. Man kunde förr bättre än nu konsten att förena nytta och nöje med varandra.
Vid Kyrkbinge har en ansedd domaresläkt bott, inom vilken domarevärdigheten lär varit ärftlig och en längre tid gått i arv från far till son. Dessa landsdomare, som de kallades, vore mäktiga män och hade att vid ”settings”- och ”tredingstingen” samt vid ”Gutnaliatinget” döma i befolkningens tvister. Den mest bekante av domarna vid Kyrkbinge var Peder Kirkebinge som enligt Lindströms ”Gotlands medeltid” skött domarevärvet från 1516 till 1547, först som settings– och tingsdomare, sedan, från 1538, som lands– och settingsdomare.
Att Gothem (gotarnas hem) varit tidigt bebyggt därom vittnar ett flertal ”bautastainar”, som här och var äro till finnandes inom socknen. Dessa ”bautastainar” bestå av stora avlånga upprättstående stenar och sakna inskriptioner. De härleda sig från en tid, långt innan kristendomen gjorde sitt intåg på Gotland och hava upprests till minne av märkliga personer eller någon på platsen timad tilldragelse, vilkens förlopp för länge sedan råkat i glömskans sköte. Även gårdsnamn sådana som Viby (offerplats), Vaters, Häglajvs, Bäntebingels och Hangre torde leda sitt ursprung tillbaka till tiden långt före kristendomen.
Fredvalds talar ju om att där slutits fred en gång i tiden. Botare, att där funnits en ”botare” eller läkare, och ”Asabro”, namnet på en bro som leder över ån, har säkerligen även sin historia, vars tydning vi dock icke våga ingå på.
Enligt en sägen skall vid Hangre vid kristendomens början bott en rik och mäktig hövding, som ståndaktig i sina fäders tro vägrade att låta kristna sig. Då det därför kom till stridigheter mellan honom och de kristna gutarna, blev hövdingen och hans folk slagna, enligt somligas tro skall slaget stått just vid ”Asabro”, och för att icke följa i sina förföljares händer, satte hövdingen eld på sin borg och brände sig inne med alla sina skatter och rikedomar.
Enligt en annan version innebrändes han av de genom striden uppretade kristna, och enligt en annan åter flydde han efter att först, då han såg förföljarna nalkas gården, hava satt eld på sin borg för att denna icke skulle falla i de kristnas händer.
Om sägnen innehåller någon verklig innebörd, och vilken av uppgifterna som i så fall är den riktiga, är emellertid svårt att säga. Några nu förkomna, en gång i en av gårdarna påträffade gamla papper lära dock lämnat ett visst stöd för dess sanningsenlighet.
Dirfgis Gute